Varning för långt och dåligt skrivet "stream of consciousness"-aktigt inlägg.

Jag har varit arbetslös i nio månader nu. I april förra året sa jag upp mig från mitt jobb som administratör på ett e-handelsföretag. Det fanns många olika anledningar till varför jag sa upp mig, vissa skäl var godtagbara, andra mer tveksamma. Arbetet var i alla fall enormt stressande med dagliga kampanjer som skulle produceras enligt ett fullspäckat kampanjschema. Jag har ju haft sömnproblem sedan ett par år och det konstanta stresspåslaget i den här arbetsrollen gjorde inte direkt sömnen bättre. Det fungerade väl bra till en början, men efter sex månader på den här arbetsplatsen kände jag mig ganska körd i botten. Till slut kände jag en inre stress och en oförmåga att slappna av, även efter arbetsdagens slut, och huvudet kändes ofta helt virrigt på grund av konstant sömnbrist, vilket såklart förstärkte stresskänslan ytterligare. Och då har jag inte ens nämnt problemet med mitt sociala obehag. Det var hemskt. Med mina två närmsta arbetskamrater kunde jag känna mig avslappnad, men kontoret bestod av cirka 40 personer, så arbetsdagarna bestod för det allra mesta av ständigt socialt obehag i varierande styrka. Och något som blev väldigt tydligt på den här arbetsplatsen var att jag är en person som verkligen inte kan hämta  kraft eller återhämtning från den sociala interaktionen som sker mellan kollegor. Det här visste jag i och för sig redan innan, men just på denna min senaste arbetsplats blev det så oerhört tydligt. Att vara social och lära känna arbetskamrater kräver så oerhört mycket energi och kraft från mig. Så om jag redan är stressad på grund av mina arbetsuppgifter, vilket jag var från dag ett, så finns det ingen som helst energi kvar över till att anstränga mig socialt. Så jag flydde ofta till mitt skrivbord. Och jag behövde ju ändå jobba, så mycket som jag hade att göra. Inte konstigt att jag aldrig lärde känna mina arbetskamrater trots att jag jobbade på företaget i åtta månader.

Så visst, sömnproblemen, stressen och det sociala obehaget gjorde sitt och var en stor anledning till att jag till slut inte stod ut längre. Jag kände inte ens att det skulle bli bättre om jag till exempel skulle bli sjukskriven i två veckor - det skulle ju ändå vara lika mycket stress och samma uppgifter jag gick tillbaks till. Men något annat som spelade roll är att jag de senaste åren alltid har haft en tanke om att i höst (varje höst), då ska jag banne mig börja plugga. Övertygelsen har alltid varit stark till en början men ju mer sista ansökningsdatum närmat sig, desto större har beslutsångesten blivit kring vad jag vill med mitt liv. Och varje gång när det börjat bränna till har jag hanterat denna ångest genom att stoppa huvudet i sanden och helt enkelt att undvika att tänka på framtiden, och tackat nej till alla utbildningar jag kommit in på. Det har sett likadant varje år de senaste åren, men förra våren tänkte jag "men den här hösten SKA jag faktiskt plugga", och eftersom jag ville undvika att få tre månaders uppsägningstid (då skulle jag ju inte hinna sluta arbeta innan utbildningen började) så sa jag upp mig sista dagen på min provanställningsperiod. Men jag började inte plugga hösten 2018. Jag klarade inte av att ta något beslut kring min framtid det året heller.

Så här i efterhand var det såklart inte rationellt att säga upp sig mer eller mindre på impuls utan att ha något nytt jobb. Men vem är rationell när man lider av sömnbrist, social fobi och har stressymptom samtidigt? Ja, uppenbarligen inte jag i alla fall. De värsta stressymptomen la sig efter några veckors ledighet och jag kände att huvudet började fungera något sånär normalt igen. Då hade det hunnit bli sommar. En sömnläkare jag hade besökt något år tidigare hade tipsat om en mottagning som hade stressbehandlingar. Då hade jag inte kontaktat mottagningen, men nu tänkte jag att eftersom jag fortfarande har sömnproblem så kan det ju inte skada att se vad de har att erbjuda. Jag fick komma på ett första bedömningsbesök, och så ett andra, och sedan blev jag antagen till stresskursen med start i oktober. Jag trodde att den skulle hålla på i ett par veckor, men tydligen var det 6 månader, med två-tre träffar i veckan. Jag tackade ja i brist på annat. Var ju ändå arbetslös. Eftersom jag inte längre hade tydliga stressymptom, endast sömnproblem, så antogs jag "i förebyggande syfte". Varför inte, tänkte jag. Så här i efterhand ångrar jag att jag hoppade på den där stresskursen. För i mitt tillstånd med allmän uppgivenhet inför framtiden, total vilsenhet i livet och med dåligt psykiskt mående, så blev den där kursen bara en förevändning för mig att fortsätta med att inte ta mig an livet. Med kursen som giltig anledning. Just det, i samband med att jag antogs till stresskursen hade jag kämpat i nio månader för att få träffa en psykolog eftersom jag länge verkligen känt mig på bristningsgränsen. Det har att göra med min depersonalisation/overklighetskänsla och att jag tror att jag orsakade den själv genom en kväll för många år sedan då jag drack för mycket alkohol. Jag vet att det låter helt sinnessjukt, men det är sant, det är det som fått mig att må så dåligt i tio år. Det tillsammans med att jag känner mig så extremt likgiltig till allt. Jag var bara tvungen att få prata med någon om det. Ångesten bara ökade av behöva kämpa runt i vårdkarusellen och nekas av varje vårdcentral jag besökte. Så när den här stresskursen blev en möjlighet så tackade jag ja bara för att få känna att jag i alla fall gjorde något för att jag skulle få någon slags hjälp. Jag var desperat.

Men vem hoppar på en stresskurs i sex månader i brist på annat? En människa som inte mår bra. Sedan att kursen blev en ursäkt för att undvika att behöva börja på ett nytt arbete kanske inte var så jättebra. I november fick jag börja träffa en psykolog. Det var, och är - eftersom jag fortfarande går hos honom - skönt att äntligen ha fått berätta min hemlighet för en annan människa. Jag känner även att jag numera känner en större motivation att ta tag i mitt liv och på allvar klara av att tänka på utbildning och kanske ett nytt jobb, utan att bara stoppa ned huvudet i sanden. Kanske var det nio månaders arbetslöshet som gjorde det. Eller psykologkontakten. Antagligen en blandning.

Men något som har kommit i och med denna lilla motivation att anstränga mig för att förändra min livssituation är skammen över hur jag har betett mig, hur jag handlat. Jag har varit arbetslös i nio månader men inte velat ha ett nytt jobb förrän nu. Jag har pliktskyldigt skickat in mina tidrapporter till arbetsförmedlingen, men mina personliga brev har varit minst sagt halvhjärtade. Visst, jag har skämts hela tiden över det, över hur efterbliven och oansvarig jag är. Men en oro som jag haft är att om jag börjar på ett arbete så försvinner möjligheten för mig att planera min framtid. Och det stämmer faktiskt, för varje gång jag har haft ett heltidsarbete så har jag noll energi att ens tänka på framtiden. Det går inte. Någon sa någon gång att religion är opium för folket, men jag kan säga att ett stressande heltidsarbete är opium för mig. Jag blir helt oförmögen att tänka på något annat. Men igen - vem fan är frivilligt arbetslös för att hen behöver tänka på sin framtid? Det måste vara en riktigt efterbliven människa, känner jag. Någon som är riktigt jävla dum i huvudet. Men samtidigt: jag kanske får försöka acceptera att det att ibland vara lite dum i huvudet kanske är något som ingår i att vara människa. Att vara människa är inte att alltid vara rationell. Under vissa omständigheter och måenden handlar man impulsivt, känslomässigt och undviker in absurdum att tänka på framtiden. Eller som i mitt fall, att gå på a-kassa och envist skjuta framtiden framför mig, bara för att det uppenbarligen går att leva så. Det är inget jag är stolt över, alls. Tvärtom skäms jag något enormt. Det var, och är, inte en livssituation som jag hade sett framför mig. Jag som alltid varit plikttrogen person som velat göra rätt för mig. På ett sätt är jag väl det fortfarande, därav den enorma skammen över min situation och mitt leverne. Det är här så väldigt långt ifrån den person jag egentligen är och vill vara.

Något jag i alla fall lärde mig på stresskursen var vikten av att vara snäll mot sig själv, att ha lite självmedkänsla. Inget kommer att bli bättre av att jag föraktar mig själv för att jag undvikit att söka jobb så länge. Jag har inte mått bra. Det är inte så att jag suttit och haft ett i övrigt bra och fungerande liv och undvikit att söka jobb för att det är skönt. Det enda jag vill är ju att ha en fungerande tillvaro och vara del av ett sammanhang. Men alla tankar kring vilken typ av jobb som skulle kunna funka för mig med sömnproblem och social fobi, och även tankarna på att jag så gärna vill gå en utbildning, har gjort mig handlingsförlamad och apatisk. Så mycket motstridiga och oförenliga känslor. Sedan kanske vissa, som min pappa, tycker att det är ett bortskämt sätt att hantera sin osäkerhet inför framtiden på. Att det bara är att ta ett jobb, eftersom det är så man gör. Och jag håller med i teorin. Men det är inte något som jag hittills klarat av att göra. Jag kanske är dum i huvudet som fungerar så här. Kanske till och med oansvarig och lat. Jag vet inte. Men jag vet att jag längtar efter att få göra rätt för mig. Och det är väl något i alla fall.

Googlade just på min psykolog. Har träffat honom fem gånger, och hittills har jag aktivt avstått från att googla på honom, för egentligen så vet jag ju att det aldrig kommer något gott ur sådana googlingar. Man får bara reda på information som inte är ämnad för en själv och som man inte vet vad man ska göra med. Det känns alltid så fult att snoka, och så även den här gången. Så jäkla fult. Men nyfikenheten tog överhanden. Att jag aldrig lär mig. Hur som helst så är han tydligen i fyrtioårsåldern, bor i en närförort och står skriven tillsammans med en kvinna som är några år äldre. När jag såg  hennes ålder där på hitta.se trodde jag för en sekund att han bodde med sin mamma, dock gick det sekunden efter upp för mig att hon bara var ett par år äldre än han själv. Svårt det där med åldrar. Folk blir ihop i princip över hela åldersspannet. Vad är ens ålder. Camilla Läckberg är ihop med 13 år yngre kampsportaren Simon Sköld. Och artisten Emil Jensen verkar vara ihop med en som är 19 år yngre. Jag måste verkligen sluta googla så mycket, och sluta lägga sådana saker på minnet. Jag vet liksom inte vad jag ska göra med all denna information.

Av någon anledning känner jag mig i alla fall så jävla rutten som håller på och snokar så här. Känner mig usel som googlar på honom, min psykolog, utan att han vet om det. Jag har ingen rätt till den informationen. Att veta var han bor och vem han lever med. Sån information har man bara gjort sig förtjänt av när man känner en person. Usch vad jag känner mig äcklig, får typ ångest. Rastlöshet och skam som kommer krypande. Känner att jag har svikit hans förtroende på något sätt. Han som är så snäll under sessionerna och försöker hjälpa, i egenskap av psykolog. Samtidigt förstår jag inte varför jag reagerar med sådan skam på att jag inte kunde hålla mig från att googla honom. För jag antar att det är världens vanligaste sak, att googla på folk man möter, oavsett om det är i vardagen, i jobb- eller i vårdsammanhang. Jag är rätt säker på att jag inte har gjort något som kan anses som fel eller ens ovanligt. Kanske är det till och med så att det är vanligt att patienter googlar på sina psykologer, vad vet jag. Vi är människor, och människor är nyfikna på varandra. Ändå känner jag mig så usel.

Ni får ursäkta om det här är ett helt sinnessjukt inlägg. Jag vet att det är det. Men ibland kan det vara skönt att bara få skriva av sig när man känner ångest, oavsett hur konstig orsaken är. Nåja, tillbaks till psykologen. Jag känner att alltså att jag har gjort något dåligt, svikit honom, gått bakom ryggen. För ett tag sedan träffade jag en kvinnlig psykolog ett par gånger, en medelålders kvinna. Och henne hade jag för det första inget som helst intresse av att googla, och för det andra tror jag inte att jag hade känt någon som helst skam om jag ändå hade googlat henne. Så man kan ju undra vad skillnaden är - varför det känns så annorlunda den här gången. Men jag har mina misstankar, och jag blir så trött på mig själv. Trött på att jag ska påverkas mer av män än av kvinnor. Att det alltid blir en liten extra anspänning och nyfikenhet när det gäller män, och som i det här fallet, en man som råkar vara min psykolog. Orkar inte vara så patetisk att jag tycker att min psykolog är lite attraktiv, men det är tyvärr så det är. Jag vill automatiskt att han ska gilla mig, även om jag är medveten om att det är väldigt patetiskt av mig att känna så. Genom att googla på hans namn känner jag väl att jag gör något som han kanske inte direkt skulle uppskatta, och som rentav kanske skulle kunna få honom att tycka illa om mig. Därav min skam och ångest. I en självhjälpsbok som jag läste nyligen stod det att skam är en känsla som existerar för att vi ska reglera våra beteenden med syftet att behålla vår plats i flocken, så att vi inte gör en massa elaka eller konstiga saker och blir utstötta. Enligt den logiken så kommer min skam antagligen för att jag, i mitt huvud, har gjort något dåligt som gör att jag riskerar att förlora min plats i min och min psykologs lilla gemenskap, en gemenskap som jag som sagt värderar ganska högt. Nåja. Slut på det här osammanhängande babblandet. Känns lite bättre nu. Förlåt för att jag googlade dig.

God fortsättning och gott nytt år och så.

Åldrandets och livserfarenheternas linjära kurvor

I en krönika om ensamhet i DN nyligen skrev Hanna Hellquist att ”ensamhet är också att alltid vara barn, för det är den enda rollen som jag har tillgång till i en familjekonstellation”. Detta apropå att Hanna i frånvaron av erfarenheten som förälder på ett sätt alltid kommer känna sig som ett barn. Jag känner igen mig i det citatet. Även jag känner bara till barnets roll i en familjekonstellation. Men där Hanna stannar går jag ännu ett steg längre; jag har inte ens tillgång till rollen som den ena delen av en romantisk tvåsamhet, eftersom jag fortfarande, vid trettio års ålder, inte har den erfarenheten. En ofrånkomlig konsekvens av det är att jag känner mig som ett förvuxet barn: åldrad och vuxen till utseendet men med barnets bristande livserfarenheter. Jag antar att det är därför jag har så stora problem med att åldras. Jag är rätt säker på att det är en objektiv sanning att jag åldras ytterst synbart och ovärdigt. Sakta men säkert har mitt ansikte blivit plufsigt och min slappa, storporiga hy täcks av bleka akneärr och pigmenteringar. Jag inbillar mig att jag skulle ha lättare att acceptera mitt ansiktes förfall om mitt liv och mina erfarenheter i alla fall något sånär stämde överens med min ålder. Då skulle jag kanske kunna intala mig själv att mitt åldrande är ett tecken på att jag har levt och upplevt saker, ”att varje rynka är en erfarenhet” så att säga, eller något annat klyschigt. Men jag har inga särskilda livserfarenheter. Jag har spenderat mina trettio med att skickligt väja undan för vad livet har att erbjuda och jag har i största möjliga mån undvikit att ta några beslut eller initiativ över huvudet taget. Den senaste tredjedelen av mitt liv har jag dessutom levt med en enligt mig hyfsat stor psykisk ohälsa. Jag kan därför inte ens med den största ansträngning se mitt tärda ansikte som en konsekvens av att jag har levt livet. För det har jag inte. Mitt åldrande ter sig så malplacerat och opassande. Borde inte cellernas sönderfall och livserfarenheterna, om de illustrerades på ett diagram, placera sig i linjära kurvor som skär varandra någonstans i mitten?

Att söka jobb med social fobi

Sedan mitten av augusti har jag varit arbetslös. Avdelningen som jag jobbade på omorganiserades och som ett resultat av det fick jag och cirka sju andra anställda sluta på grund av arbetsbrist, som det så fint heter. Mina arbetskamrater blev naturligtvis upprörda och ledsna, men själv kände jag bara en enorm lättnad över att äntligen få slippa det där stället. Jag hade jobbat på arbetsplatsen i fyra år och vantrivts starkt åtminstone tre av dem. Dels var mina arbetsuppgifter monotona och tråkiga men min vantrivsel berodde framför allt på att min sociala fobi bara har blivit värre och värre de senaste åren. Det sista året gick jag runt och kände mig spänd som en fiolsträng varje arbetsdag. Så maximalt spänd, obekväm och nervös i hela mitt väsen, av en anledning som jag inte ens kunde identifiera. Så är det ju oftast med social fobi - den där känslan av att vara totalt värdelös inför andra människor går sällan att förklara med ord. Hur som helst så undvek jag sociala aktiviteter så långt det var möjligt, hoppade alltid över kontorets traditionsenliga fredagsfika och satte mig alltid vid ett tomt bord i lunchrummet om jag nu inte råkade luncha tillsammans med min närmsta kollega, som jag i och för sig heller aldrig kände mig helt avslappnad med.

Så att tack vare uppsägningen få slippa det där dagliga sociala obehaget och nervositeten var så oerhört skönt. Och att även att få slippa självföraktet som kom i kölvattnet av de tidigare nämnda känslorna. I vardagen som arbetslös finns det inga arbetskamrater som jag behöver förhålla mig till och känna mig nervös inför. Inte heller några arbetsuppgifter eller krav som får mig att känna mig obegåvad och dålig på mitt arbete i största allmänhet. Inte för att jag misskötte mitt arbete eller något, tvärtom så tror jag att jag var hyfsat uppskattad både bland kollegor och chefer. Men jag hade en ständig känsla av att jag var allmänt inkompetent i jämförelse med andra. Om det var min sociala fobi, min konstanta trötthet eller min overklighetskänsla som var orsaken till att jag kände mig oduglig arbetsmässigt vet jag inte, men antagligen en blandning av alla.

Men. Jag har förstått att man behöver ett jobb för att betala räkningarna. Visserligen har jag a-kassa (jag har i och för sig inte fått första utbetalningen än men jag ser ingen anledning till varför min ansökan inte skulle bli godkänd), men ärligt talat tror jag att det vore bra för mig att så fort som möjligt ingå i ett socialt sammanhang igen. Min sociala fobi kommer inte direkt bli mindre jobbig av att jag spenderar flera månader hemma i min egen lägenhet utan att träffa folk, tvärtom blir den garanterat värre för varje arbetslös dag. Men instinktivt vill jag ju såklart undvika folk så mycket det går resten av livet. Bara skrota runt hemma i skydd av lägenhetens trygga väggar, kolla på tv, gå en promenad någon gång ibland och invänta min egen död. Typ. Tanken på att börja ett nytt jobb känns som döden, och jag överdriver inte ens. Jag får stresspåslag bara av tanken och känner hur de gamla välbekanta känslorna av socialt obehag, nervositet och oduglighet börjar gnaga i mellangärdet.

Trots mitt instinktiva motstånd till ett nytt arbete har jag ändå sökt lite jobb. Jag vet inte exakt varför. Jo, jag vet visst varför: för att man måste söka jobb för att kunna få a-kassa. Men det förklarar inte varför jag faktiskt satte mig ned och skrev ett ganska bra personligt brev till en tjänst som jag har relevant erfarenhet för.. Och jag blev faktiskt kallad till intervju. Det kändes hemskt. Jag ångrade att jag ens skickat ansökan. Men jag gick på intervjun, och det var precis lika obehagligt som jag trodde att det skulle vara. Jag var jättenervös, jag kände att jag hade minimal ansiktsmimik och när jag vid passande tillfällen försökte le trevligt som respons på något han sa så blev det bara en obekväm grimas. Jag satt och hasplade ur mig klyschor med darrig röst och tänkte samtidigt "det här funkar inte, vad håller jag på med" och under hela intervjun ville jag bara bort, bort, bort. Hela mötet, frågan det att jag steg in på företaget tills det att vi sa hejdå, gick i obehagets tecken. Hejdå-situationer med nya människor tenderar ju att bli lite awkward och det blev verkligen den här. Jag hatar att inte kunna le normalt när jag vill. Jag hatar att nervositeten kontrollerar mitt ansikte. Varför har jag inte förmågan att dölja, eller åtminstone tona ner, min nervositet lite klädsamt som många andra kan? Varför måste jag vara som en öppen bok och ha ett ansikte som speglar varje liten nervositetskänsla i min kropp? Många frågor, färre svar. Efter intervjun konstaterade jag att det här nog måste räknas som ett riktigt lågvattenmärke för mig. Visst visste jag att intervjun skulle bli obehaglig, men jag hade glömt exakt hur dåligt jag faktiskt hanterar sådana här situationer. Hur hemska de är, och hur dålig kontroll jag har över mig själv. Jag satte mig på tunnelbanan och åkte hem. Köpte en påse godis och slickade såren framför teven, i min ensamhet. Så långt från arbetsliv, prestationskrav och arbetskamrater man kan komma.

Men. Nu idag, en dag efter intervjun, ringde de och erbjöd mig jobbet. De godtog till och med mitt löneanspråk, utan någon som helst diskussion. Jag har svårt att förstå det. Har de glömt bort att det var mig - mig - de träffade? Är de verkligen säkra på att de har sagt ja till rätt person? Kanske vägde mina erfarenheter tyngre än mitt appearance, så att säga. Eller så utgår de från att jag var lite nervös på intervjun men att jag kommer lugna ner mig och bli normal efter någon vecka på kontoret när jag funnit mig till rätta. Men vet ni vad? Jag kommer inte bli ett dugg bättre. Den där hypernervösa, obehagliga typen som jag var på intervjun, det är precis den jag är. Jag gick för sjutton runt och var konstant nervös och obehaglig till mods på en arbetsplats som jag varit på i fyra år. Så kom inte och tro att mitt dysfunktionella uppförande är något tillfälligt som kommer att passera. Om jag tackar ja, vilket jag inte ens vet om jag kommer göra, kan det vara den sämsta rekryteringen ni har gjort på länge.

Jag kan bara konstatera att jobbsökande och social fobi inte går särskilt bra ihop. Ska det inte kännas en gnutta spännande att börja på ett nytt jobb? Är det verkligen meningen att skräck, vanmakt och självförakt är de enda känslorna man känner?

När jag pratade med min pappa om det här i telefonen nyss så fick jag kämpa för att hålla tillbaka gråten i halsen. Kämpade för att inte darra på rösten. Det blir oftast så för mig, att känslorna kommer upp i telefonsamtal med andra, framför allt med pappa. Men i den situationen, när jag kände att jag höll på att börja gråta för att jag inte vågar ta ett jobb för att jag är så rädd, blev det rätt uppenbart för mig att det här håller inte. Jag måste söka hjälp på något sätt. Hos psykolog. Det var ett par år sedan sist och jag tyckte inte ens att det hjälpte mig då, men när jag inte ens vågar ta ett jobb där jag till och med får femtusen kronor mer än på min förra arbetsplats.. Då kanske man borde göra något.

Alla gör så mycket. Reser, upplever saker, engagerar sig i politik och världen.

Jag är inne på facebook. En kille från högstadiet som var rätt stökig pluggar tydligen till psykolog. En tjej jag jobbade på Ica tillsammans med är utbildad arkitekt. En tredje kille från gymnasietiden har lagt upp en bild där han är på vildmarkshelg i Norrland med ytterligare två killar, som jag gick i högstadiet med. Det är fint att de är så nära, fortfarande. Riktigt bra vänner. Alla tre är riktigt genuint trevliga killar.

Alla gör någonting. Alla lever. Jag ser ju det. Jag ser det på facebook. Även om facebook bara visar en utvald positiv verklighet så är det inte osanning.

Alla lever. Förutom min förra kollega, som tydligen begick självmord för några veckor sedan. Han slutade väl på jobbet för ett och ett halvt år sedan någonting. Man tycker ju att jag borde känna någonting inför hans död eftersom jag ändå träffade honom nästan dagligen i typ två år, men nej, jag känner ingenting. Det kommer ingen sorg.

Jag känner mig så jävla äcklig. Nyckeln till ett okej liv är förmåga att uppskatta människor, uppskatta saker. Och även att kunna beröras. Jag kan inget av det. Total oförmåga att skapa några som helst relationer. Jag är så död inombords som man kan bli.

Och killen på jobbet som jag skrev om i förra inlägget, han fortsätter att vara snäll och vänlig mot mig. Han erbjuder sin vänskap. Pratar, skämtar, när vi då och då råkar på varandra i jobbentrén på väg hem och tar sällskap till tunnelbanan. Jag önskar så att jag kunde känna någonting för honom, få någon positiv känsla, uppskatta hans sällskap. Men jag känner mig bara obekväm och nervös. Jag undviker honom så gott det går.

Min dåliga sömn försämras stadigt. Den senaste veckan har jag vaknat runt 04.30-05.00-tiden utan att riktigt kunna somna om. Jag verkligen hatar den känslan. Ligger och vrider mig tills mobilalarmet ringer vid 07.00.

Jag märker ju också att det här inte funkar. Jag har skrivit det tusen gånger förut och tänkt det ännu oftare. Jag måste göra någonting för min psykiska hälsas skull. Men att sluta på jobbet skrämmer mig så. Det är det enda fasta sammanhang jag har, och den enda plats där jag har sociala kontakter utanför familjen. Om jag slutar där så försvinner ärligt talat hela mitt sociala liv. Även om kontakterna på jobbet är ytliga och fattiga så är det ändå de enda relationerna jag har.

Ja. Längesen nu. Jag vet knappt hur man skriver längre. Hur man fogar samman orden. Som om jag tappat mitt språk. Och kanske också mina tankar.

Jag kan inte fatta att jag fortfarande arbetar på mitt jobb, fastän jag velat sluta i flera år nu. Det känns så surrealistiskt. Vem gör ens så? Vem arbetar i flera år på ett jobb som man hatar utan att säga upp sig? Så beter sig bara en djupt apatisk person; en sådan där människa som gett upp hoppet om både sin framtid och den egna förmågan. Spot on. Jag går dit, till jobbet, varje morgon, och efter varje arbetsdag bestämmer jag för mig själv att i morgon, eller åtminstone i övermorgon, säger jag fan upp mig. Jag bara gör det. Men här är jag, hundratals morgnar senare, och går fortfarande till samma kontor.

Men det är en tillvaro som inte funkar. Det är alldeles uppenbart. Jag har arbetat på mitt jobb i snart fyra år (orkar inte ens tänka på hur lång tid det är) och de senaste tre åren har jag bara mått sämre och sämre. Bara blivit mer och mer socialt hämmad och successivt retirerat in i ett folkskyggt skal. Även om jag aldrig har varit särskilt utåtriktad eller sprallig brukade jag ändå gilla att sprida god stämning och småprata med folk. Att bekräfta och få bekräftelse. Men numera vill jag bara att folk lämnar mig ifred. Jag undviker att hamna i konversationer med folk eftersom jag vet att jag inte klarar av det utan att bli superobekväm. Nyfikenheten och mottagligheten inför andra människors närvaro är också borta. Det enda som är kvar i mig är socialt obehag och likgiltighet, hur motsägelsefull den kombinationen än må låta. Jag står inte ut med mig själv i andra människors sällskap. Jag står inte ut med den personen jag är längre, och allra värst känns det på jobbet. Jag vill inte kännas vid den människan. Jag föraktar mig själv något så oerhört.

Och så finns det en kille på jobbet. Han är också lite tillbakadragen och socialt obekväm, men inte alls på samma nivå som mig. Vi brukade prata rätt ofta förut. Jag gillade det, och vår relation kändes ändå rätt trevlig. Ja, ända tills han frågade om vi skulle ta en promenad tillsammans en helg i augusti förra året. Och det gjorde vi, tog en promenad tillsammans alltså. Och det gick väl ganska bra, även om jag var lite obekväm. Men efter den där promenaden har vår potentiella vänskap gått käpprätt åt skogen är jag rädd. Jag vet inte, men så fort jag upplever att det finns en gnutta förväntan på mig från en annan människa så blir jag som förlamad. Jag vet inte hur jag ska bete mig längre och börjar undvika personen. Jag har dessutom ingen aning om vad jag känner inför honom. Jag önskar bara att jag kunde vara så socialt välfungerande att vi kunde vara vänner. Jag tycker ju att han är trevlig och intressant. Han känns som en bra person att vara vän med. Dessutom har jag ju inga vänner. Han kunde bli min första vän på länge. Men det funkar ju tyvärr inte så. Jag känner mig ju inte ens kompatibel med andra människor numera, så likgiltig och socialt handikappad som jag är. Är ju inte ens nyfiken på andra längre. Och man kan inte forcera fram nyfikenhet och intresse. Jag hatar verkligen att inte känna behov av andra människor. Relationer är ju livet. Och jag kan inte ens känna något. Jag är inlåst i ett likgiltigt fängelse och kan inte röra mig en centimeter. Jag ser andra människor runtomkring mig, vänliga människor som skulle kunna göra mitt liv bättre, men jag har inte känslor nog att kunna skapa några som helst relationer. Mitt eget mardrömslika moment 22. Att tänka på det stressar mig. Hur kommer man i kontakt med sina känslor igen? Jag vet inte. Inte ens någon psykolog har kunnat svara på det.

Sömnproblemen som började i somras fortsätter. Ännu ett tecken på att jag faktiskt inte mår så bra.

I hela mitt liv har jag uthärdat när tillvaron känts obehaglig och meningslös. I bästa KBT-anda har jag gång på gång fortsatt att utsätta mig för situationer och sammanhang jag tyckt varit jobbiga. Antagligen för att jag egentligen aldrig har trivts i något sammanhang som varit utanför hemmets trygga dörrar. Men, tänker jag, kanske är det nu som jag faktiskt inte ska uthärda. Kanske jag bara ska vara ledig några månader nu och göra ingenting. Det känns väldigt läskigt, eftersom jobbvardagen är mitt enda fasta sammanhang utanför familjen. Det är liksom halva mitt liv som är puts väck då. Även om jag känner att jag inte orkar med det längre så har jag ändå jobbat där i fyra år, och ändå lärt känna människor. Ett sammanhang som bara försvinner.

Jag vet inte, jag. Jag önskar bara att jag visste på ett ungefär vad jag skulle kunna må bättre av. Men när man inte har några vidare känslor har man heller inget som visar vilken riktning man ska gå åt.

Det är märkligt det här med rättvisa. Eller kanske rättare sagt det faktum att det inte existerar någon sådan.

Men dubbel bestraffning, det existerar. Hela dagen varje dag. En olycka kommer sällan ensam. Gärna i par om två. Eller trippelt eller fyrdubbelt eller multipelt.

Hur jag bor är viktigt för mig. Eftersom jag inte har något socialt liv så är det i min lägenhet som mitt liv utspelar sig. Där och på jobbet. Så är det då så konstigt att jag tar boendet allvarligt? Att jag så gärna skulle vilja bo i en lite större lägenhet med rymligare kök och mindre insyn. Är det så konstigt? Jag känner att min tillvaro för det mesta är helt meningslös. Livet har inte varit roligt eller spännande på åtta år. Kan jag då inte ens få bo i en lägenhet som jag tycker om?

Vissa kanske tycker att det här låter som triviala problem. Lyxproblem. Att inte kunna köpa en lägenhet som man vill ha. Men tänk en gång till. Mitt liv är ett stort jävla misslyckande och det var längesedan som jag uppskattade tillvaron alls. Kan jag då inte ens få bo på ett ställe som jag tycker om?

Men jag får knappt låna någonting. Jag har för låg lön. Jag har i princip inte råd ens med en ordinär lägenhet på 40 kvadrat i Stockholms ytterkant. Och då har ändå föräldrarna gått in med och lånat ut 500 000 kronor tillsammans till kontantinsatsen. Det räcker fortfarande inte till en bostad som är värd att bo i. Och min låga lön har jag för att jag är underbetald och arbetar på ett företag som älskar att spara pengar genom att hålla nere de anställdas löner. Cheferna älskar att applådera amerikanskt på jobbmötena men den där glättiga, positiva inställningen lyser med sin frånvaro i mina lönespecifikationer. Visst skulle jag kunna byta jobb eller börja plugga för att på kortare eller längre sikt få lite högre lön, men som jag har skrivit förut så blir min sociala fobi bara värre. Och jag har ju dessutom någon typ av kronisk apatisk depression blandat med känslolöshet vilket gör att min initiativförmåga inte är på topp direkt. Att försätta mig i ett nytt sammanhang går knappt att tänka på utan att jag får kalla kårar. Jag undviker aktivt att gå in på platsbanken eller kolla utbildningar eftersom jag tycker att det är så obehagligt att tänka på framtiden. I april har jag arbetat på mitt jobb i snart tre år och jag känner mig som en sån duktig idiot. Jag kommer aldrig få något tillbaka från det där stället. När jag slutar kommer jag känna mig utnyttjad och bitter (samma som nu alltså).
Inget bostadslån i sikte inom den närmsta framtiden, alltså. Jag får helt enkelt bo kvar i min äckliga trångboddhet med pytteliten kokvrå som gör att jag med jämna mellanrum råkar ha ner diverse glasflaskor med matolja på köksgolvet. Min diskho är monterad sidleds för att få plats. Bara en sådan sak. Det skulle dessutom vara väldigt trevligt att ha en vattenkokare, men både den och brödrosten ryms inte på den ca 40x40 cm stora arbetsbänken. Om jag lägger lite pussel med brödrost, smutsiga tallrikar och diskattiraljer så kan jag, med lite tur, klämma in skärbrädan på arbetsbänken när jag behöver hacka grönsaker. Men då får jag naturligtvis räkna med att ha ner några saker, som matolja, på golvet med armbågarna.

Om jag bodde ihop med någon, förslagsvis en pojkvän, skulle vi kunna köpa en jättefin lägenhet. Vilket faktiskt också var vad bankmannen i telefonen påpekade och la till "jag hoppas du hittar någon". Ursäkta? Don't you dare säga någonting sådant till mig. Du har ingen aning om hur jävla dysfunktionell och förlorad jag är. Du har ingen aning om vilka känslor du rör upp när du säger så. Att du påtalar möjligheten att jag - jag - skulle kunna få en pojkvän. Inget kunde vara mer fel. Och när du dessutom säger en sådan sak i samband med att du nekar mig ett lånelöfte så är du illa ute. Dumma bankman.

Men det är så märkligt. Rättvisa. Dubbel bestraffning. Glädjelöst lustigt.

Bitterljuvt flödesschema om psykiskt mående och boende.

* Dåligt psykiskt mående --> låg initiativförmåga --> okvalificerat jobb = låg lön --> dåligt boende.
* Dåligt psykiskt mående --> ingen förmåga att skaffa en partner --> ensam --> dålig ekonomi --> dåligt boende.

Har man väl börjat rulla ner i riktning mot avgrunden är rörelsen svår att stoppa. Trög till en början men sedan allt mer accelererande. En mardrömslik snöboll; ju längre den rullar, desto större massa får den och desto fortare går det. Mot avgrunden, brant och fort.

Jaha, en dag till på jobbet imorgon då. Jag ställer mig frågan varför jag bara fortsätter. Varför jag fortsätter att gå upp till jobbet varje dag. När livet och tillvaron är så meningslös. Jag är som en robot; gör mina sysslor men utan känslor. Jag kommer att leva så här tills jag dör. Jag drömmer om att kunna bryta ihop någon gång. Få en panikattack. En endaste gång. Bra för att få känna att jag åtminstone lever. Men det händer aldrig.