Att söka jobb med social fobi

Sedan mitten av augusti har jag varit arbetslös. Avdelningen som jag jobbade på omorganiserades och som ett resultat av det fick jag och cirka sju andra anställda sluta på grund av arbetsbrist, som det så fint heter. Mina arbetskamrater blev naturligtvis upprörda och ledsna, men själv kände jag bara en enorm lättnad över att äntligen få slippa det där stället. Jag hade jobbat på arbetsplatsen i fyra år och vantrivts starkt åtminstone tre av dem. Dels var mina arbetsuppgifter monotona och tråkiga men min vantrivsel berodde framför allt på att min sociala fobi bara har blivit värre och värre de senaste åren. Det sista året gick jag runt och kände mig spänd som en fiolsträng varje arbetsdag. Så maximalt spänd, obekväm och nervös i hela mitt väsen, av en anledning som jag inte ens kunde identifiera. Så är det ju oftast med social fobi - den där känslan av att vara totalt värdelös inför andra människor går sällan att förklara med ord. Hur som helst så undvek jag sociala aktiviteter så långt det var möjligt, hoppade alltid över kontorets traditionsenliga fredagsfika och satte mig alltid vid ett tomt bord i lunchrummet om jag nu inte råkade luncha tillsammans med min närmsta kollega, som jag i och för sig heller aldrig kände mig helt avslappnad med.

Så att tack vare uppsägningen få slippa det där dagliga sociala obehaget och nervositeten var så oerhört skönt. Och att även att få slippa självföraktet som kom i kölvattnet av de tidigare nämnda känslorna. I vardagen som arbetslös finns det inga arbetskamrater som jag behöver förhålla mig till och känna mig nervös inför. Inte heller några arbetsuppgifter eller krav som får mig att känna mig obegåvad och dålig på mitt arbete i största allmänhet. Inte för att jag misskötte mitt arbete eller något, tvärtom så tror jag att jag var hyfsat uppskattad både bland kollegor och chefer. Men jag hade en ständig känsla av att jag var allmänt inkompetent i jämförelse med andra. Om det var min sociala fobi, min konstanta trötthet eller min overklighetskänsla som var orsaken till att jag kände mig oduglig arbetsmässigt vet jag inte, men antagligen en blandning av alla.

Men. Jag har förstått att man behöver ett jobb för att betala räkningarna. Visserligen har jag a-kassa (jag har i och för sig inte fått första utbetalningen än men jag ser ingen anledning till varför min ansökan inte skulle bli godkänd), men ärligt talat tror jag att det vore bra för mig att så fort som möjligt ingå i ett socialt sammanhang igen. Min sociala fobi kommer inte direkt bli mindre jobbig av att jag spenderar flera månader hemma i min egen lägenhet utan att träffa folk, tvärtom blir den garanterat värre för varje arbetslös dag. Men instinktivt vill jag ju såklart undvika folk så mycket det går resten av livet. Bara skrota runt hemma i skydd av lägenhetens trygga väggar, kolla på tv, gå en promenad någon gång ibland och invänta min egen död. Typ. Tanken på att börja ett nytt jobb känns som döden, och jag överdriver inte ens. Jag får stresspåslag bara av tanken och känner hur de gamla välbekanta känslorna av socialt obehag, nervositet och oduglighet börjar gnaga i mellangärdet.

Trots mitt instinktiva motstånd till ett nytt arbete har jag ändå sökt lite jobb. Jag vet inte exakt varför. Jo, jag vet visst varför: för att man måste söka jobb för att kunna få a-kassa. Men det förklarar inte varför jag faktiskt satte mig ned och skrev ett ganska bra personligt brev till en tjänst som jag har relevant erfarenhet för.. Och jag blev faktiskt kallad till intervju. Det kändes hemskt. Jag ångrade att jag ens skickat ansökan. Men jag gick på intervjun, och det var precis lika obehagligt som jag trodde att det skulle vara. Jag var jättenervös, jag kände att jag hade minimal ansiktsmimik och när jag vid passande tillfällen försökte le trevligt som respons på något han sa så blev det bara en obekväm grimas. Jag satt och hasplade ur mig klyschor med darrig röst och tänkte samtidigt "det här funkar inte, vad håller jag på med" och under hela intervjun ville jag bara bort, bort, bort. Hela mötet, frågan det att jag steg in på företaget tills det att vi sa hejdå, gick i obehagets tecken. Hejdå-situationer med nya människor tenderar ju att bli lite awkward och det blev verkligen den här. Jag hatar att inte kunna le normalt när jag vill. Jag hatar att nervositeten kontrollerar mitt ansikte. Varför har jag inte förmågan att dölja, eller åtminstone tona ner, min nervositet lite klädsamt som många andra kan? Varför måste jag vara som en öppen bok och ha ett ansikte som speglar varje liten nervositetskänsla i min kropp? Många frågor, färre svar. Efter intervjun konstaterade jag att det här nog måste räknas som ett riktigt lågvattenmärke för mig. Visst visste jag att intervjun skulle bli obehaglig, men jag hade glömt exakt hur dåligt jag faktiskt hanterar sådana här situationer. Hur hemska de är, och hur dålig kontroll jag har över mig själv. Jag satte mig på tunnelbanan och åkte hem. Köpte en påse godis och slickade såren framför teven, i min ensamhet. Så långt från arbetsliv, prestationskrav och arbetskamrater man kan komma.

Men. Nu idag, en dag efter intervjun, ringde de och erbjöd mig jobbet. De godtog till och med mitt löneanspråk, utan någon som helst diskussion. Jag har svårt att förstå det. Har de glömt bort att det var mig - mig - de träffade? Är de verkligen säkra på att de har sagt ja till rätt person? Kanske vägde mina erfarenheter tyngre än mitt appearance, så att säga. Eller så utgår de från att jag var lite nervös på intervjun men att jag kommer lugna ner mig och bli normal efter någon vecka på kontoret när jag funnit mig till rätta. Men vet ni vad? Jag kommer inte bli ett dugg bättre. Den där hypernervösa, obehagliga typen som jag var på intervjun, det är precis den jag är. Jag gick för sjutton runt och var konstant nervös och obehaglig till mods på en arbetsplats som jag varit på i fyra år. Så kom inte och tro att mitt dysfunktionella uppförande är något tillfälligt som kommer att passera. Om jag tackar ja, vilket jag inte ens vet om jag kommer göra, kan det vara den sämsta rekryteringen ni har gjort på länge.

Jag kan bara konstatera att jobbsökande och social fobi inte går särskilt bra ihop. Ska det inte kännas en gnutta spännande att börja på ett nytt jobb? Är det verkligen meningen att skräck, vanmakt och självförakt är de enda känslorna man känner?

När jag pratade med min pappa om det här i telefonen nyss så fick jag kämpa för att hålla tillbaka gråten i halsen. Kämpade för att inte darra på rösten. Det blir oftast så för mig, att känslorna kommer upp i telefonsamtal med andra, framför allt med pappa. Men i den situationen, när jag kände att jag höll på att börja gråta för att jag inte vågar ta ett jobb för att jag är så rädd, blev det rätt uppenbart för mig att det här håller inte. Jag måste söka hjälp på något sätt. Hos psykolog. Det var ett par år sedan sist och jag tyckte inte ens att det hjälpte mig då, men när jag inte ens vågar ta ett jobb där jag till och med får femtusen kronor mer än på min förra arbetsplats.. Då kanske man borde göra något.

Alla gör så mycket. Reser, upplever saker, engagerar sig i politik och världen.

Jag är inne på facebook. En kille från högstadiet som var rätt stökig pluggar tydligen till psykolog. En tjej jag jobbade på Ica tillsammans med är utbildad arkitekt. En tredje kille från gymnasietiden har lagt upp en bild där han är på vildmarkshelg i Norrland med ytterligare två killar, som jag gick i högstadiet med. Det är fint att de är så nära, fortfarande. Riktigt bra vänner. Alla tre är riktigt genuint trevliga killar.

Alla gör någonting. Alla lever. Jag ser ju det. Jag ser det på facebook. Även om facebook bara visar en utvald positiv verklighet så är det inte osanning.

Alla lever. Förutom min förra kollega, som tydligen begick självmord för några veckor sedan. Han slutade väl på jobbet för ett och ett halvt år sedan någonting. Man tycker ju att jag borde känna någonting inför hans död eftersom jag ändå träffade honom nästan dagligen i typ två år, men nej, jag känner ingenting. Det kommer ingen sorg.

Jag känner mig så jävla äcklig. Nyckeln till ett okej liv är förmåga att uppskatta människor, uppskatta saker. Och även att kunna beröras. Jag kan inget av det. Total oförmåga att skapa några som helst relationer. Jag är så död inombords som man kan bli.

Och killen på jobbet som jag skrev om i förra inlägget, han fortsätter att vara snäll och vänlig mot mig. Han erbjuder sin vänskap. Pratar, skämtar, när vi då och då råkar på varandra i jobbentrén på väg hem och tar sällskap till tunnelbanan. Jag önskar så att jag kunde känna någonting för honom, få någon positiv känsla, uppskatta hans sällskap. Men jag känner mig bara obekväm och nervös. Jag undviker honom så gott det går.

Min dåliga sömn försämras stadigt. Den senaste veckan har jag vaknat runt 04.30-05.00-tiden utan att riktigt kunna somna om. Jag verkligen hatar den känslan. Ligger och vrider mig tills mobilalarmet ringer vid 07.00.

Jag märker ju också att det här inte funkar. Jag har skrivit det tusen gånger förut och tänkt det ännu oftare. Jag måste göra någonting för min psykiska hälsas skull. Men att sluta på jobbet skrämmer mig så. Det är det enda fasta sammanhang jag har, och den enda plats där jag har sociala kontakter utanför familjen. Om jag slutar där så försvinner ärligt talat hela mitt sociala liv. Även om kontakterna på jobbet är ytliga och fattiga så är det ändå de enda relationerna jag har.

Ja. Längesen nu. Jag vet knappt hur man skriver längre. Hur man fogar samman orden. Som om jag tappat mitt språk. Och kanske också mina tankar.

Jag kan inte fatta att jag fortfarande arbetar på mitt jobb, fastän jag velat sluta i flera år nu. Det känns så surrealistiskt. Vem gör ens så? Vem arbetar i flera år på ett jobb som man hatar utan att säga upp sig? Så beter sig bara en djupt apatisk person; en sådan där människa som gett upp hoppet om både sin framtid och den egna förmågan. Spot on. Jag går dit, till jobbet, varje morgon, och efter varje arbetsdag bestämmer jag för mig själv att i morgon, eller åtminstone i övermorgon, säger jag fan upp mig. Jag bara gör det. Men här är jag, hundratals morgnar senare, och går fortfarande till samma kontor.

Men det är en tillvaro som inte funkar. Det är alldeles uppenbart. Jag har arbetat på mitt jobb i snart fyra år (orkar inte ens tänka på hur lång tid det är) och de senaste tre åren har jag bara mått sämre och sämre. Bara blivit mer och mer socialt hämmad och successivt retirerat in i ett folkskyggt skal. Även om jag aldrig har varit särskilt utåtriktad eller sprallig brukade jag ändå gilla att sprida god stämning och småprata med folk. Att bekräfta och få bekräftelse. Men numera vill jag bara att folk lämnar mig ifred. Jag undviker att hamna i konversationer med folk eftersom jag vet att jag inte klarar av det utan att bli superobekväm. Nyfikenheten och mottagligheten inför andra människors närvaro är också borta. Det enda som är kvar i mig är socialt obehag och likgiltighet, hur motsägelsefull den kombinationen än må låta. Jag står inte ut med mig själv i andra människors sällskap. Jag står inte ut med den personen jag är längre, och allra värst känns det på jobbet. Jag vill inte kännas vid den människan. Jag föraktar mig själv något så oerhört.

Och så finns det en kille på jobbet. Han är också lite tillbakadragen och socialt obekväm, men inte alls på samma nivå som mig. Vi brukade prata rätt ofta förut. Jag gillade det, och vår relation kändes ändå rätt trevlig. Ja, ända tills han frågade om vi skulle ta en promenad tillsammans en helg i augusti förra året. Och det gjorde vi, tog en promenad tillsammans alltså. Och det gick väl ganska bra, även om jag var lite obekväm. Men efter den där promenaden har vår potentiella vänskap gått käpprätt åt skogen är jag rädd. Jag vet inte, men så fort jag upplever att det finns en gnutta förväntan på mig från en annan människa så blir jag som förlamad. Jag vet inte hur jag ska bete mig längre och börjar undvika personen. Jag har dessutom ingen aning om vad jag känner inför honom. Jag önskar bara att jag kunde vara så socialt välfungerande att vi kunde vara vänner. Jag tycker ju att han är trevlig och intressant. Han känns som en bra person att vara vän med. Dessutom har jag ju inga vänner. Han kunde bli min första vän på länge. Men det funkar ju tyvärr inte så. Jag känner mig ju inte ens kompatibel med andra människor numera, så likgiltig och socialt handikappad som jag är. Är ju inte ens nyfiken på andra längre. Och man kan inte forcera fram nyfikenhet och intresse. Jag hatar verkligen att inte känna behov av andra människor. Relationer är ju livet. Och jag kan inte ens känna något. Jag är inlåst i ett likgiltigt fängelse och kan inte röra mig en centimeter. Jag ser andra människor runtomkring mig, vänliga människor som skulle kunna göra mitt liv bättre, men jag har inte känslor nog att kunna skapa några som helst relationer. Mitt eget mardrömslika moment 22. Att tänka på det stressar mig. Hur kommer man i kontakt med sina känslor igen? Jag vet inte. Inte ens någon psykolog har kunnat svara på det.

Sömnproblemen som började i somras fortsätter. Ännu ett tecken på att jag faktiskt inte mår så bra.

I hela mitt liv har jag uthärdat när tillvaron känts obehaglig och meningslös. I bästa KBT-anda har jag gång på gång fortsatt att utsätta mig för situationer och sammanhang jag tyckt varit jobbiga. Antagligen för att jag egentligen aldrig har trivts i något sammanhang som varit utanför hemmets trygga dörrar. Men, tänker jag, kanske är det nu som jag faktiskt inte ska uthärda. Kanske jag bara ska vara ledig några månader nu och göra ingenting. Det känns väldigt läskigt, eftersom jobbvardagen är mitt enda fasta sammanhang utanför familjen. Det är liksom halva mitt liv som är puts väck då. Även om jag känner att jag inte orkar med det längre så har jag ändå jobbat där i fyra år, och ändå lärt känna människor. Ett sammanhang som bara försvinner.

Jag vet inte, jag. Jag önskar bara att jag visste på ett ungefär vad jag skulle kunna må bättre av. Men när man inte har några vidare känslor har man heller inget som visar vilken riktning man ska gå åt.