Underbara jävla människor, och så jag

Har ni tänkt på hur underbara alla personer egentligen är? Till och med de som inte har några traditionellt underbara karaktärsdrag (übersociala, roliga, får dig att känna dig som den enda personen i rummet, osv.), de människorna är ändå underbara på sitt alldeles egna lilla speciella vis. Gräv lite under ytan och låt det ta lite tid, och fram träder med all säkerhet både en intressant och varm personlighet hos människan du har framför dig. Men så har vi ju mig då, som är lite annorlunda. I hela mitt medvetna liv har jag ansträngt mig för att skapa en illusion av en personlighet. Jag har reagerat som jag tror att jag förväntas reagera, och sagt vad jag tror att jag förväntas säga, eftersom sådana saker aldrig har kommit direkt naturligt för mig. Inte sällan grämer jag mig över vem människorna som jag känner egentligen tycker att jag är. Om de tänker på mitt namn, vilken slags person tänker de egentligen på då? Tanken skapar kalla kårar längs ryggraden och ger mig kortslutning i hjärnan. Jag vill inte ens tänka på det, för jag känner mig märkligt säker på att den bittra sanningen skulle göra mig otröstlig/apatisk.

Om någon skulle lära känna mig på djupet skulle de nog bli besvikna, för jag är grundare än en torgfontän. Det räcker med att umgås med mig några timmar för att jag ska hinna visa hela min skrala repertoar. När det gäller introverta personer så tänker man nog ofta att bakom den där blyga/tillknäppta/knasiga fasaden döljer sig antagligen en både fin och rolig människa. Och som jag skrev här i början av inlägget stämmer det nog på de allra flesta - men inte på mig. Kanske låter det här som självdestruktivt, subjektivt dravel utan verklighetsförankring, men det är trots allt jag som är inuti mitt eget huvud och upplever min egen personlighet tjugofyra timmar om dygnet.