När jag gick in på Karolinskas öron-näsa-hals-avdelning där på operationsdagen, för tio dagar sedan nu, kände jag mig ganska lugn. Visst kändes det inte direkt roligt, inte alls faktiskt, att någon skulle in och möblera om i mitt öra medan jag sov, men jag var ändå inte särskilt jätteilla till mods. Narkossjuksköterskan blev till och med förvånad över det faktum att det var första gången jag skulle bli sövd: "Och ändå är du så cool!". Eh, kanske det, om du säger det så. Men vad brukar folk egentligen göra innan de ska opereras då? Gråta? Få dödsångest? Ligga stela som en pinnar utan att svara på tilltal? Vad jag hade att vänta mig efter operationen kändes helt enkelt så abstrakt och ovisst att jag inte ens kunde känna någon direkt oro. Men nu vet jag ju vad en öronoperation innebär. Och inte för att en öronoperation är det absolut hemskaste man kan råka ut för, men jag kan ju ändå säga att jag verkligen inte kommer vara lika neutral om jag kommer opereras någon mer gång.

För det är på inget sätt trevligt att operera örat. Dagarna efter operationen är man groggy och får yrsel bara av att röra huvudet. Nu har jag inga kompresser i hörselgången längre, men trots att att det är tomt så känns det som om jag har örat fullproppat med bomull. Jag hör i princip ingenting på örat, men det är väl rätt normalt kanske, jag vet inte. Och en liten oförutsedd komplikation är att en del av min tunga blev avdomnad efter operationen. Fortfarande avdomnad efter tio dagar. Så oerhört kul. Läkaren säger att det var ju olyckligt att det blev så, och att det kan bero på att tungan legat klämd mellan slangar och saker som man har i halsen under narkosen. Att det är stor sannolikhet att det tungan kommer återhämta sig, men om det inte blir så så får sjukhuset göra en anmälan och så kommer jag få någon typ av ersättning. Men gud, ersättning. Som om ett par tusen kronor skulle göra från eller till. 

Okej, jag ska inte brodera ut mig mer i den här öronåkomman. Jag är medveten om att jag låter som en gammal tant som älskar att hålla monologer om sina krämpor. Men å andra sidan, vad är det egentligen för problem med sjukdomspratande tanter, och för den delen gubbar, då? Om man har krämpor är det väl klart att det finns ett behov av att dela med sig och prata om dem, precis som vilka andra problem i livet som helst?

Imorgon fyller jag tjugofyra år.