Det färglösa mörkret fortsätter. Jag har inga drömmar längre och den tilltro som jag en gång hade på mig själv har dunstat ut i tomma intet. I mig finns inte längre några försiktiga förhoppningar. Kvar finns bara känslomässig stiltje blandat med bitterhet och ett hat som riktar sig både till omvärlden och inåt mot mig själv.

Det känns som om mitt arbete sakta men säkert har brutit ner mig; filat ner min existens till fotknölarna. Men egentligen handlar det inte om yttre omständigheter, det vet jag mycket väl. Det är helt och hållet jag själv som har försatt mig själv i den här situationen. Det är nämligen omöjligt att det skulle vara en illvillig ständigt återkommande otur som gör att mitt liv är totalt pannkaka. Nej, att jag inte lyckats få någon rätsida på mitt liv eller mina relationer (eller snarare att jag inte har något liv eller några meningsfulla relationer) är såklart mitt eget fel. Om jag bara visste hur jag skulle göra för att det skulle bli rätt.

Om man gör samma sak som man alltid har gjort kommer man få samma resultat som man alltid har fått. Ja. Det är sant. Jag måste förändra mitt liv på ett drastiskt vis och det snarast. Måste bryta mig bort från den äckliga, maximalt hämmade människa som jag har stelnat in i på jobbet. För varje dag som går känns det som om det sociala obehaget och min dysfunktionella personlighet förstärks och cementeras fast allt mer.

Men frågan bara är vad jag ska ta mig till. För hur enkelt är det att söka jobb när ens sociala fobi är svårare än på länge? När man känner ett så starkt motstånd vid tanken på att försätta sig i en ny situation på en ny arbetsplats eller i en föreläsningssal med okända människor att man hellre stannar kvar i sin olidliga vardag på jobbet? Och hur kul är det att göra planer för framtiden när man känner noll motivation till att göra någonting över huvud taget? När man bara vill sitta och stirra ut i tomma intet, sova och på sin höjd kolla på teve?