Jag är trött på att känna så här. Trött på att konstatera att inget med mig går åt rätt håll. Trött på att, som idag, vara ute och gå med min hund och dels känna mig desorienterad och vimmelkantig av depersonalisationen/overklighetskänslan, och dels knappt orka bry mig om att jag har en hund i kopplet. Jag som för några år sedan brukade tycka att det var både roligt och uppfriskande att gå på promenad med min hund. Men det var längesen nu.

Känslorna lyser fortfarande med sin frånvaro. Och mina tankar mynnar om och om igen ut i samma önskan: om jag åtminstone kunde gråta. Och känna. Sorg, skuld, förtvivlan, ilska - bara något. Under några veckor i januari och december grät jag ju i stort sett någon gång varje dag. Nu har jag knappt känt några påtagliga negativa känslor alls på flera månader. Så jävla stört. Ibland frågar jag till och med mig själv om frånvaron av negativa känslor kanske helt enkelt betyder att jag mår bra. Men det som jag känner kan helt enkelt inte vara att må bra. Det kan det ju bara inte.

Och igår kväll precis innan jag skulle släcka och sova så uppbehöll jag mig lite på facebook för ovanlighetens skull. Och du (som i före detta jobbarkompisen M) skrev till mig på chatten. Hjärtat hoppade till lite extra när meddelanderutan från dig ploppade upp. Fan. Men jag får verkligen skylla mig själv som inte klickade mig offline i chatten trots att jag såg att det var en klar och tydlig grön onlineprick till höger om ditt namn. Du frågade hur jag mådde och vi chattade säkert i en halvtimme. Du skrev åter igen att du gärna ville träffa mig när jag mådde bättre, och du var exakt lika snäll och uppmuntrande som du brukar vara. Det får mig alltid må lika illa över mig själv och mitt inre. Ju snällare och mer omtänksam du är mot mig, ju mer föraktar jag mig själv och konstaterar att ditt lilla intresse för mig måste bygga på något gigantisk missförstånd.

Äckliga, känslolösa, osympatiska, dysfunktionella, störda jag. Och underbara, fina, omtänksamma, intelligenta, fina, fina du. Det går ju bara inte, det förstår ju vem som helst. Så jävla uppenbart. Inte ens när jag tänker på eller chattar med dig lyckas jag frammana några direkta känslor. Visst känner jag någonting litet, men det är inget jag kan definiera. Jag är rädd för att mitt inre har blivit så nedstängt och fucked up att jag inte ens känner något för dig längre. Hatar det. Men å andra sidan kan jag tänka att det inte är så himla konstigt att jag inte riktigt vet vad jag känner för dig. För det första var det ju som sagt ungefär två år sedan vi sågs sist, och för det andra spenderade jag ju de två sista åren som vi jobbade tillsammans med att verkligen anstränga mig för att INTE känna något för dig. Jag kategoriserade ju dig som någon som aldrig skulle kunna få ut något av en sån som jag. Kände mig dum och patetiskt som ens tänkte på dig på det sättet. Och eftersom det inte fanns på kartan att du skulle kunna se mig likadadant så var det ändå förhållandevis enkelt att sluta tänka på dig. Visst var det lite problematiskt när jag då och då drömde om dig och vaknade upp med en bitterljuv lyckokänsla av att vi hade ett begynnande förhållande, men ju längre tiden gick, desto färre blev drömmarna, och efter att jag slutade jobbet och därmed inte tvingades träffa dig mer så tänkte jag nästan inte på dig alls. Visserligen var det lite irriterande att det fanns en kille på mitt nya jobb som var så lik dig att jag inte kunde titta på honom utan att tänka på dig, men honom såg jag ju å andra sidan inte särskilt ofta.

Ja, nu kanske någon frågar sig varför jag babblar på så här egentligen. Ältar och håller på, om samma grejer hela tiden. Men jag kan säga varför. Och det är för att jag är dum i huvudet. Jag är dum i huvudet på alla sätt man kan vara. Jag är dum i huvudet när det gäller såväl tankeförmåga, känsloliv och intelligens. Något är jävligt fel i min hjärna och den enda i hela världen som kan veta vad är jag, men jag har ingen aning. Så jag fortsätter att gå till psykolog-Lars varje måndag, anstränger mig för att vara tacksam för att jag i alla fall inte känner ångest längre, och försöker lura i mig själv att this too shall pass.