Jag märker att min känslolöshet och likgiltighet (som jag numera alltid tjatar om) tyvärr färgar av sig på mina minnen. Det känns väldigt synd. Men mitt numera väldigt fattiga känsloliv verkar förvränga minnena av hur jag faktiskt brukade vara. För med tanke på hur död och likgiltig jag känner mig inuti numera så kan jag knappt föreställa mig att jag faktiskt har varit annorlunda. Jag - med känslor? För bara lite mer än ett halvår sedan? Det känns så oerhört långt borta. Jag - med känslor som skuld, sorg och förtvivlan över hur mitt liv hade blivit och samtidigt det där oignorerbara behovet av en kille och, trots att jag mådde så dåligt, till och med känslan av att ha något slags behov av att ge ömhet och uppmärksamhet? Jag kan inte riktigt tro på att jag kände så för bara något år sedan, men innerst inne vet jag ju att det var så. Jag - för några år sedan en alert, känslig, relativt kärleksfull och helt normal människa? Tanken är lika overklig som svindlande, men det var ju fan så det var.

I frånvaron av några djupare känslor så tänker jag som sagt väldigt ofta tillbaks på hur det var förut. Kanske är det väldigt destruktivt att hålla på och desperat klamra sig fast vid det förflutna så här, men jag orkar faktiskt inte bry mig. För mig ger det ändå en tröst att komma ihåg att det faktiskt har funnits en tid då jag berördes av tillvaron. Till exempel då jag för första och hittills enda gången fick en kändiscrush. Satt i soffan och tittade på Melodifestivalen 2009. Det sedvanliga pausnumret där någon up and coming-artist sjunger förra årets vinnarlåt i ny tappning hade precis börjat. Introt som startar med en ensam, plinkande elgitarr. Och fram ur mörkret ut på scenen, med gitarr och skinnjacka, träder ungefär det vackraste jag sett, med den vackraste rösten jag hört. Det var artisten Moto Boy, och låten var "Hero". Det låter oerhört pojkbandsfansaktigt och pubertalt och är det säkert också, men jag blev totalt jävla golvad av såväl honom som hans röst som av låten, från första sekund. Och att han, Moto Boy, till det yttre likade M väldigt mycket (tyckte jag i alla fall) gjorde ju inte saken bättre direkt. Vid ett tillfälle i melodifestivalframträdandet, vilket jag tittade på på Youtube osunt många gånger, var Moto Boy så lik M att jag bara var tvungen att trycka på paus och använda skärmklippverktyget och spara bilden på datorn. Och ja, jag inser osundheten även i detta. När jag tänker efter så höll sig nog Moto Boy-crushen i sig ungefär så länge som jag arbetade tillsammans med M. What a coincidence.