Jag följer en blogg som skrivs av en journalist som har obotlig cancer. Hans, journalistens, blogg är väldigt känd, så kanske har ni redan kollat in den. Ämnet är naturligtvis fascinerande i sig, att han delar med sig av sin vardag med en svår sjukdom som bara blir värre och värre, men han skriver dessutom så oerhört bra. Så känslosamt, vackert, klokt.
Idag hade han lagt upp ett nytt inlägg. Det handlade om sex. I inlägget skriver han bland annat att sedan han fick sin första orgasm så har han alltid hade haft ett omättligt begär. Att hans stora problem är att han inte kommer hinna ha tillräckligt mycket sex innan hans kropp inte orkar längre och att han attraheras av den kvinnliga uppenbarelsen, och så vidare. Fast när han skriver det låter det så klart mycket vackrare.
Det där sexinlägget fick mig att känna mig som något uttjänt. Som något förtorkat och ickelevande. Jag har ju upplevt sexlust, längtan och begär. Jag har känt att den tveklöst bästa känslan på jorden skulle vara om jag fick vara nära en kille som gillade mig. Om så bara för en kväll. Att jag i just den stunden faktiskt skulle känna mig..riktigt lycklig. Någon natt låg jag i min säng och föreställde mig att jag skulle få chansen att ligga med en kille (ja, vem spelade faktiskt inte någon större roll) och fann mig själv i någon märklig fast ändå sjukt fascinerande känslomix av begär och gråt. Så jag vet ju hur viktigt de där grejerna kan vara för en. Hur obeskrivliga och underbara känslor som kan vara kopplade till ja, könsdriften. Det är en stor sorg för mig att jag inte verkar ha någon längre. Som om jag blivit snuvad på en stor del av vad livet faktiskt går ut på.
Den här cancersjuke killen i alla fall, eller mannen om man så vill, är bara tjugonio år. Hans liv kommer alltså att bli bra mycket kortare än de flesta människors. Säkert kortare än mitt också. Så egentligen borde jag väl känna mig lite positivare av att det faktiskt finns de som har det värre. Som till exempel dör unga. För även om jag inte kan veta så är det ju ändå statistiskt sett stor chans att jag kommer leva rätt många år till. Och det borde jag ju vara tacksam för, antar jag. Den allmänna uppfattningen är ju att ett långt människoliv är något bra medan ett kort liv är sorgligt. Men efter varje gång jag har läst ett av hans blogginlägg så frågar jag mig mer och mer hur jävla viktigt längden på livet är, egentligen. Han känner så mycket. Tänker så mycket. Hans inre verkar vara för bra och fint för att vara sant. Han njuter och uppfylls av naturen och sina medmänniskor. Han har en oerhörd längtan efter att få barn. Han älskar och han gråter. Han lever verkligen. I tv-programmet "Annas eviga" i SVT, där han var med i ett avsnitt med temat döden, sa han själv att han tyckte att han hade levt ett rikt liv. Jag tror honom.
Så vad är egentligen sorgligast, funderar jag: ett kort och rikt liv eller ett långt och fattigt? Det är klart att det inte går att besvara den frågan. Men min magkänsla säger ändå att om jag fick välja, vilket man ju i och för sig inte får, skulle jag utan tvekan föredra att leva i trettio år framför att vara vid liv i åttio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar