För drygt en månad sedan så slutade jag ju i den så kallade work preparing group, eftersom de tio veckorna - den tiden som alla går där - hade gått. Det kändes faktiskt tråkigt att sluta. Det var ju ändå en plats, ett sammanhang, dit jag hade gått tre dagar i veckan i nästan tre månader. En konstruerad vardag, visst. Men ändå en vardag. Rutiner jag vant mig vid, människor som jag blivit lite bekant med. På min sista dag frågade en av de andra deltagarna, en tjej på runt 30-plus-någonting, som började i gruppen några veckor efter mig, om det var min sista dag. Jag svarade att ja, det är det, och hon sa "vad sorgligt", och log lite matt. För det var ju det. Det tyckte jag också. Efter den här dagen skulle vi ju med all sannolikhet aldrig ses igen. Vi hade inte pratat med varandra så jättemycket, men jag gillade henne. En fin människa. Ostyrigt hår, fina kläder, skör röst och pigga ögon. Jag skulle gärna fortsatt lära känna henne.
      Uppbrott har aldrig varit min grej. Det känns så..meningslöst, det där att lära känna människor bara för att sedan behöva skiljas från dem efter inte lång tid alls. Så fel på något sätt. Ologiskt.

Förra veckan hade jag möte med min handläggare från Arbetsförmedlingen. Vi pratade praktik. Det är alltså nästa grej på tur nu; att jag ska söka en praktikplats. Jag tror faktiskt att det ändå är bäst så, med praktik. Istället för att bara köra pang på och söka heltidsjobb direkt. I och för sig har jag faktiskt sökt jobb, typ tjugo stycken faktiskt, men intresset från rekryteringsmänniskorna har minst sagt varit iskallt. Om jag sökte arbete i en mataffär skulle det säkert gå jättebra, för det är ju från den branschen jag har erfarenhet. Men jobben som jag har sökt nu har liksom varit administrativa assistentjobb, och jag är fullt medveten att jag helt enkelt inte har någonting som är meriterande för den typen av tjänst. Jag är inte särskilt konkurrenskraftig. Tyvärr. Hur som helst.

Sedan har jag en förstahandskontrakt på gång också. Hoppas, hoppas, hoppas att jag får den, lägenheten. Att ÄNTLIGEN  få något eget och flytta hemifrån. Tjugofyra år och bor fortfarande hemma. Eh, så kanske det är, ja.  Men förhoppningsvis inte så länge till.