På måndag, i övermorgon, är det första dagen på praktikplatsen. Jag har ingen aning om hur jag känner inför det. Klart jag är nervös, men inte sådär oerhört. Det känns mest bara lite obehagligt. En molande psykisk obehagskänsla i bakhuvudet. Mest är jag nog orolig för att jag ska känna mig så seg och borta i skallen att det kommer märkas utåt. Att jag faktiskt kommer verka så borta som jag känner mig. Att folk kommer tycka att jag verkar frånvarande och förvirrad.

Tidigare ikväll åt jag middag och tittade på film hos min pappa. Min bror, min syster, hennes pojkvän och pappas flickvän var också där. Men jag känner mig borta. Som vanligt. Har ingen direktlänk till det som händer runtomkring mig. Orkar inte riktigt lyssna till diskussionerna och är trött, frånvarande. Det värsta är att jag inte ens orkar bry mig. Förut fick depersonalisationskänslorna mig i alla fall att känna förtvivlan eller ångest. Över att jag tyckte att jag upplevde tillvaron overklig, att jag kände mig totalt mentalt frånvarande. Men nu.. Jag vet inte. Det har väl blivit något slags normalläge. I just det här fallet känns acceptans som ett nederlag.

Känns inte ens som om jag kan formulera meningar. Kanske håller jag på och blir galen. Det skulle vara just snyggt. Lagom till praktiken och allt. När jag var där hos pappa med alla och allt kändes så där overkligt och jag fick den där odefinierbara känslan av att hålla på och bli galen så gick jag in på toaletten. La mig ner på klinkergolvet i det kolsvarta badrummet. Mina ögon hade börjat tåras lite, men det var inte direkt så att jag tänkte någonting. Det kanske är det som gör att jag känner mig galen; att jag varken har några direkta känslor eller tankar. Kanske. Det är klart att jag har något slags tankeliv och känsloliv, det förstår jag också. Men det är inte som det ska vara. Inte normalt. Inte som förr.