Om jag bara kunde känna att något var meningsfullt. Eller åtminstone meningslöst.

Likgiltigheten och känslolösheten; det gamla vanliga. Ge mig något som tar mig någonstans. Högt eller lågt, upp till trädtopparna (tänkte skriva himlen först, men hejdade mig) eller ner till rännstenen. Bara någonstans.

På jobbet har jag tillfälligt - är det sagt i alla fall - blivit inlånad till avdelningen som håller på med orderhantering. Jag har hjälpt till där tidigare och när dom frågade om jag ville hjälpa till på heltid tackade jag ja. Min gamla avdelning kunde vara rätt lame och eftersom jag just hade blivit klar med en leverantör (mitt företag sysslar alltså med e-handel) så var jag inte så jättesugen på att, än en gång, göra i ordning ungefär 400 artiklar i ett excel-dokument för att sedan importera i databasen. Så varför inte prova en ny avdelning och dessutom få lite mer erfarenhet inför framtiden, typ. Men mina nya arbetsuppgifter är rätt lame de med. Jag sitter mest bara bokar frakter. This is not what I signed up for. Ett kolli hit, ett kolli dit. Plus att de (företagsledningen, cheferna) verkar envisas med att orderavdelningen ska vara underbemannad så att vi ligger konstant efter i orderhanteringen och så att jag dessutom känner mig konstant för långsam och otillräcklig som aldrig lyckas boka tillräckligt med frakter i takt med att ordrarna kommer in.

Hur som helst. Det jag egentligen tänkte komma till är att de nya arbetsuppgifterna och den nya avdelningen tär på mig. Den förminskar mig. Det känns som om jag bara sitter och stirrar in i datorn och försöker jobba så fort som möjligt för att kunna hålla mig över vattenytan. På det sociala planet är jag om möjligt mer dysfunktionelll än någonsin. Jag känner mig så oerhört ocharmig och kantig. Jag har slutat att försöka vara social och prata med arbetskamraterna. Det känns bara obehagligt. Känns inte som om de gillar mig ändå. Så jag stänger in mig i min bubbla. Det blir enklare så. Medvetet faller jag in i rollen som den knäpptysta, tråkiga, nervösa tjejen som bara sitter och jobbar. Så sjukt ocharmig. Men när folk pratar med mig blir det ju ändå bara fel. Jag hasplar ur mig något tråkigt och konstigt till svar eller så blir mitt leende falskt eller så ser jag så obekväm ut att hela situationen bara blir konstig i alla fall. Orkar inte. Idag på lunchen var det obehagligare än någonsin. Jag ska fan äta senare imorgon så att jag slipper sitta med alla jag satt med idag (ska sägas att vi bara har ett enda litet lunchrum som man i princip måste sitta i om man har matlåda). Ingen är elak mot mig, verkligen inte, men ändå. De skrattar och skojar om saker jag inte riktigt kan relatera till, och när jag väl säger något så är det antingen ingen som hör eller så känns det som om orden jag slänger ur mig bara faller platt på marken och blir liggande där. En, två eller tre personer är okej att vara med, men typ fem som idag blir för mycket för mig.

Jag tänker på allt det här med ett matt, uppgivet leende. Det verkar inte bättre än att jag har blivit en sådan som verkligen undviker sociala situationer. Jag går runt med känslan och utgångspunkten att jag ska be om ursäkt för mig själv, att jag inte är värd någons uppmärksamhet. När jag pratar med folk känner jag rent fysiskt hur min personlighet sipprar ur mig. Det är en känsla som man måste uppleva för att förstå hur den känns.

Kanske ska jag be om att få komma tillbaks till min gamla avdelning igen. Där var tempot lägre, både arbetsmässigt och rent fysiskt med färre personer i rummet där vi satt i. Jag brukade småprata med min kollega Karolin vid datorn mittemot, lite gemytligt sådär. Det var okej. Jag undrar vad den här senaste tiden på orderavdelningen har gjort med min personlighet. Oavsett vad så hoppas jag att det inte är permanent.