Jag läser på min gamla blogg och blir sorgsen. Även om jag tyckte att mitt liv var skit då och även om jag var bra mycket mer deprimerad då än vad jag är nu så var mitt liv bättre. Way bättre. När jag läser mina gamla inlägg och ser bloggens layout dras jag tillbaks i tiden. Jag VAR någon då. Någon som tänkte, berördes. Någon som fortfarande kunde bli kär och längta efter kärlek. Någon som behövde uttrycka sina tankar och funderingar i text.

Min förra blogg - ett sorgligt monument över den jag en gång var. Men samtidigt framstår den också som ett - om än minimalt, suddigt och i princip ogenomträngligt - litet fönster till någonting inom mig som kanske, kanske går att väcka till liv igen. Jag ber för att det ska gå att väcka till liv igen. Men fönstret har varit låst länge nu, och nyckeln verkar inte finnas någonstans.