Vet ni, det är så märkligt, det där att saker i ens förflutna i allra högsta grad påverkar hur man upplever det som händer här och nu. Jag brukar ju alltid hålla på och tjata här i bloggen om hur känslolös jag känner mig; att jag inte ens tittar åt killar längre och att mitt behov av kärlek och intimitet på fullt allvar är noll (vilket är sjukt sorgligt). Men, känslolösheten till trots så är killar fortfarande killar för mig. Jag kan fortfarande då och då känna en bris av intresse, visserligen en svag en men ändå. Jag kan fortfarande haja till. Men det blir mer och mer tydligt för mig att när det väl händer så är det, precis som jag skrev, ofta starkt kopplat till händelser tidigare i mitt liv. Därför är det ingen slump att jag tycker att det är något speciellt med både skådespelaren Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes) och Tysklands landslagsmålvakt Manuel Neuer. De delar samma vänliga ansiktsdrag på något sätt. Det breda käkpartiet, de höga kindbenen, den lite pojkaktiga uppsynen. Jag tycker att de är fina och något inom mig mjuknar lite när jag bildgooglar dem. Och jag vet varför det är så. I min klass på universitetet, för snart tre år sedan nu, fanns en väldigt fin kille som jag var intresserad av. Jag skrev till och med om honom här på bloggen. Han råkade ha just de här ansiktsdragen. Lukas hette han.

(Nu när jag valde ut bilder på dem och jämförde så slog de mig att de kanske inte alls är så väldigt objektivt lika. Men de är absolut subjektivt lika, för mig, tillsammans med mitt minne av Lukas).