Ni vet, på nyårsafton brukar ju luften vara mättad av en speciell högtidlighet. De sporadiska smällarna av raketer som brukar dra igång redan under dagen och tätna framåt kvällen för att sedan – såklart – kulminera på tolvslaget. Jag minns att raketernas höga smällar brukade kännas kittlande och högtidliga förr om åren. Men den här nyårsaftonen låter explosionerna mest bara hotfulla och obehagliga. Kanske är det för att jag sitter ensam i en tyst lägenhet. Det enda ljuden som gör smällarna sällskap är mitt knappande på tangentbordet och min tinnitus. Dessutom går någon idiot runt på lägenhetsområdets innergård, ensam, och skriker ursinnigt på ett språk jag inte förstår. Obehagligt. Alla dessa omständigheter bidrar nog till att läget inte känns sådär jättebra så här 23.37 på nyårsafton 2015. Men ärligt talat så välkomnar jag lite ångest. Jag tackar för de få känslor jag erbjuds av mitt känslofattiga inre. När det gäller mig är alla känslor bra känslor, även de dåliga. Då känner man i alla fall att man existerar. Jaha, 23.42 är klockan nu. Kanske ska gå ut och kolla på fyrverkerierna snart, med risk för att folk kommer se på mig och tänka ”jaha, där är en som är ensam på nyårsafton, stackars sate”. Men då får de väl tänka det. Det är ju bara fyrverkerier en gång om året. Och jag ser ju knappt himlen från min lägenhet på bottenplan.

Raketerna tätnar. Idioten har börjat skrika galet igen.

För min egen del så hoppas att 2016 kan bryta trenden och faktiskt bli lite bättre än det föregående året. Det skulle var något, det. Det är min nyårsförhoppning. Gott nytt år.