Jag brukade tänka på mitt stora bekräftelsebehov som en hink med hål i; det tog aldrig slut. Mitt inre vibrerade av konstant själslig hunger och känslan av att aldrig riktigt passa in eller duga. Men jag vet inte, det kanske är vanligt att känna sig så när man är tjugo år och i början av det så kallade vuxenlivet. Men det är antagligen ännu vanligare när man är tjugo år och har Aspergers.
För det är ju Aspergers jag har. Jag tror inte att min nuvarande situation - att jag anser mig vara helt förlorad och ser på mitt liv som något i imperfekt istället för presens - beror på min Aspergers. Nej, att jag har blivit så fullkomligt fucked up tror jag framför allt beror på overklighetskänslan som började för sju och ett halvt år sedan. För sedan dess har det ju bara gått utför, fort och brant. Innan dess gick det ju ändå hyfsat. Jag såg, som sagt, på framtiden med försiktigt hopp. Jag längtade efter att uppleva en killes ömhet även om jag för mitt liv inte kunde föreställa mig hur det skulle kunna ske i helt nyktert tillstånd. Men jag trodde ändå att det skulle ske. Det gjorde det aldrig.
Hur som helst. Things went okay. Men det blir ju aldrig direkt enklare att hantera livets motgångar om man redan från början är dåligt utrustad, till exempel i form av svårigheter på det sociala planet. Jag tror att jag hade kunnat tackla det här overklighetskänsleproblemet bra mycket bättre om jag hade haft någon slags psykisk välmående som grund att stå på. Jag balanserade ju redan innan overklighetskänslan på en tunn tråd. Klart att jag ramlade av.
Jag brukade uppskatta social samvaro. Lite småprat. Kontakt med en annan människa. Visst gjorde mitt sociala obehag att jag kanske inte var helt avslappnad hela tiden, men sammantaget så brukade jag ändå uppskatta det. Även om mitt sociala samspel var trevande och fumligt så mådde jag bra av det. Men sakta men säkert har mina redan från början skrala sociala skills blivit sämre och sämre. Behovet av bekräftelse och kontakt är borta. Nu vill jag bara vara ifred. Jag märker det mer och mer på jobbet. Jag drar mig undan. Jag vet att jag har skrivit det hundra gånger men jag skriver det igen: jag hatar den jag har blivit.
Mitt liv - en stilstudie i konsten att förinta sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar