Jag sitter här, kutryggig i min gula soffa, klockan är 23.30, det är måndagskväll, och jag vill-vill-vill-inte gå till jobbet imorgon. Det har bara gått en dag på arbetsveckan, men jag orkar inte en till. Fast orkar gör jag ju. Jag kommer pallra mig upp imorgon bitti. Jag har inte symptom så att säga; jag gråter inte, jag har inte magkatarr, jag är inte deprimerad. Men det känns som om jag dör långsamt, inifrån. Som om jag sakta men säkert stelnar och förvrids, utan att riktigt märka det själv. En dag kommer jag vara en levande död, oförmögen att ens reflektera över mitt livs totala torftighet eftersom jag sedan länge kommer ha vant mig vid den.

Tidigare ikväll på väg hem från jobbet köpte jag mandelolja och jojobaolja i en hälsokostaffär. Mandeloljan för att man tydligen ska få bättre hy om man tvättar ansiktet morgon och kväll med den. Tror egentligen inte ett dugg på det, men man måste ju prova. Jojobaoljan för att jag har problem med hårbotten - ja, mjäll - och det ska tydligen vara bra mot det. Varför skriver jag ens om oljorna jag köpte? Jag vet inte. Ännu en överslagshandling för att undvika att behöva gå och lägga mig, antar jag. I en krönika någon gång jämförde krönikören sänggåendet, att lägga sig och sova, med att dö lite. Varje kväll måste man ge upp sina sysslor för att lägga sig ner och bli en medvetslös sten i åtskilliga timmar - en rätt god anledning att skjuta på sömnen.Varje kväll dör man, och varje morgon återuppstår man. Jag kan verkligen skriva under på att det här med att gå och lägga sig ofta känns som döden. Det får mig att tänka på kvällsmänniskor. Nattugglor. Jag brukade vara en sådan (innan jag blev så oerhört trött tjugofyra timmar om dygnet). Jag minns kvällarna som en tid då mina tankar kändes klarare. Mina sinnen och känslor skärptes i takt med att klockan tickade mot, och ofta över, midnatt. Det var som om dagen behövde passera med god marginal för att jag skulle skulle kunna greppa den med mina tankar. Kvällmänniskor. Ja, kanske. Men ibland undrar jag om det inte bara är en annan beteckning för oss som känner lite extra motstånd inför att svepas in i sömnens famn. Vi som av olika anledningar inte riktigt är klara eller kan förlika oss med dagen som varit, och heller inte har överdrivet stor lust att möta morgondagen.