Man har ju läst om barn som fötts med bara en halv hjärna. Andra har ben och armar som inte blivit mer än små stumpar, eller kanske ett hjärta som inte förmådde utveckla sig till ett helt och hållet funktionellt organ. Det är mycket som kan gå fel när en människa blir till. Det som aldrig utvecklades fullt ut på mig är min personlighet. Jag brukar tänka att jag har som revor i mitt inre. Blanka, innehållslösa sprickor som egentligen borde vara fyllda av något annat men som gapar tomma. Istället för en hel, fullvärdig personlighet begåvades jag ungefär med en halv. I hela mitt liv har jag klarat av vardagen och framstått som hyfsat normal utåt sett, men det är något i mig som gör att jag aldrig har lyckats skapa en trygg och meningsfull relation på egen hand, utanför familjen. Jag kämpar mot min egen personlighet varje dag. Försöker parera obehaget som kommer som på en given signal vid i princip alla sociala situationer. Jag är så trött på det. Det har gått så många år. Någon gång når man ändå en punkt där man har tröttnat, på riktigt, på att förnedra sig själv varje dag.