Peer pressure

Idag när vi satt några stycken och pratade på en solig bänk utanför skolentrén kom vi in på konstnärer. En av tjejerna jag satt med hade varit på Moderna Muséet med sin mamma i helgen och tittat på tavlor av sin favoritkonstnär. Jag nämnde att jag gärna skulle vilja gå och se Nick Brandts vilda djur-utställning på Fotografiska. Hon sa att det ville hon också och då skulle vi kunna gå på den tillsammans någon dag. Ja, absolut, verkligen, svarade jag, lite ställd men ändå glad över det oväntade gensvaret. Men ärligt talat har jag egentligen aldrig haft särskilt stor lust att gå på den där utställningen. Tvärtom tycker jag faktiskt att det kan vara rätt långtråkigt att gå runt och titta på foton, även om motiven råkar vara majestätiska lejon och smäckra geparder som i det här fallet. Men jag vet att min syster jättegärna vill gå och se den. Och massa andra normala, bra människor också. Så jag tänkte att ja, det verkar ju vara en grej som funkar, som visar att man är a decent person. Och det gjorde det ju. Kanske är det aspergersvarning på mig nu som uppenbarligen säger saker jag egentligen inte menar bara för att passa in och få vänner, men då får det vara så. Det får fan vara så.