Min värld är inte så stor, det måste ni förstå. Jag rör mig sällan utanför mina sedan länge invanda stråk som leder mig mellan de centrala platserna i mitt liv. Skolan, hemma, mamma, pappa, och så ibland en sväng för att hälsa på min syster. Jag åker till stan eller någon galleria då och då, för ja, man är väl materialist.
Jag gör sällan några spontana avstickare till platser jag aldrig varit på förut. Förra terminen var jag visserligen på en födelsedagsfest hos en kurskompis i andra änden av stan. Men sedan dess, ingenting.
Om min värld är liten så är antalet människor jag omger mig med ännu mindre. Utanför skolans dörrar kan man räkna personerna jag har regelbunden kontakt med på den ena handens fingrar. Min familj alltså.
Ibland tänker jag på om det finns fler som jag, som lever i en bubbla lika liten som min. Står på min balkong och undrar om stjärnhimlen ser något så när likadan ut hos någon annan.
Min värld är inte stor. Så är det då särskilt konstigt att jag då och då får minicrushar på personer som det egentligen inte finns någon logisk förklaring till att jag uppmärksammar på det sättet? Jag menar, urvalet är ju ganska begränsat. Som Liv Tyler i Armageddon. Hon hade spenderat hela sin uppväxt på den där oljebåten, en av hennes pappas kollegor hade till och med fått berätta hur man gjorde med tamponger och var det då så himla konstigt att hon också blev kär i en av dem, det vill säga Ben Afleck? Hur som helst. Jag kan nästan bli arg på mig själv ibland, för det där att man ofrivilligt börjar notera en viss persons närvaro. Hatar det. Men jag skyller på evolutionen. Jag vill ju bara hitta någon att bilda par med. Mitt undermedvetna som desperat söker efter en lämplig kandidat och som gör att minsta lilla positiva drag hos någon blir till en ganska stor grej hos mig. Pinsamt är vad det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar