Igår låg jag i sängen och tänkte lite. Kom fram till att om jag bara visste att EN enda annan människa kände likadant som jag så skulle det känns lite lättare. Då skulle jag kunna tänka att okej, man KAN faktiskt känna så här. Att det är ett verkligt sjukdomstillstånd och inte bara jag som har blivit sjuk i huvudet och omedvetet inbillar mig att allt känns overkligt. Men det är svårt det där, för det är ju omöjligt att förstå hur någon annan upplever verkligheten. Bara för att någon säger orden "jag förstår hur du känner dig" eller "så känner jag också" så är det ju ingen garanti för att det faktiskt är så. Hur som helst.
Sen tänkte jag på kärlek. Hur najs det vore att faktiskt ha någon. Att någon vill ha en som flickvän/pojkvän måste ju förrestenvara den ultimata bekräftelsen på att man är en okej person. För det är ju det livet handlar om. Relationer.
Såg Christer Lindwarvs dag på "Stjärnorna på slottet" häromdagen och blev verkligen illa till mods. Han verkade så tragisk och ensam. Han hade aldrig hade bott ihop med någon och sa att han inte riktigt visste vad det var för fel på honom. Allt framstod bara som så himla tragiskt och jag kände ångesten komma krypande. Sådär kommer ju jag bli. Även om man vill tro det så är det ju verkligen inte alla människor som hittar kärleken eller bemästrar kärleksrelationer. Vissa kanske helt enkelt har för oattraktiva, dåliga personligheter för att en annan människa ska vilja ha dem som partner. Kanske är det så för Chister Lindwarv. Och det är definitivt så för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar