Jag hatar att mina minnen bleknar. Hatar. Men samtidigt är det väl rätt logiskt, antar jag. Men jag vill ju så gärna komma ihåg. Så himla gärna. Hur sorgligt det än är så är det ju mitt förflutna som jag ser som mitt liv. Mitt liv är något som har varit. Då, tiden innan för kanske två, tre år sedan (men fram för allt för fyra år sedan), då saker och ting var så mycket mer okej än vad de är nu. Då jag var så jävla mycket mer okej - på alla sätt och vis - än vad jag är nu. Det är ju den jag var då som är "mitt riktiga jag", tänker jag. Jag tycker i alla fall om att tänka så. Den jag är nu är bara en liten olycklig parantes som snart är över. En tillfällig nedgradering bara. Men minnena bleknar. Avståndet till det förflutna ökar. Den gamla Matilda bleknar ifrån mig. Usch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar