Jag hatar facebook. På riktigt. Den sidan måste vara roten till allt ont. Det är bara att inse. Nyss gick jag in där, på facebook, och möttes av notifikationen att jag blivit inbjuden till någon jävla kväll på krogen tillsammans med massor av mina gamla arbetskompisar från matbutiken som jag slutade jobba i för två år sen. Återträff med gamla kollegorna, alltså. Det låter fint i teorin. Men jag skulle aldrig i livet gå på den där träffen. Av ungefär hundra olika anledningar.

Jag har ingen som helst kontakt med någon av mina gamla arbetskamrater. Visst fanns det folk jag tyckte om och som jag saknade när jag slutade, men aldrig så att vi umgicks privat. En tjej, hon som jag kom bäst överens med, Natalie, träffade jag i och för sig några gånger efter jag hade slutat. Vi fikade, gick på bio, pratade. Men det gick allt längre mellan gångerna vi sågs och vår vänskap rann ut i sanden. Det var nog oifrånkomligt. Men det känns ändå synd, för hon var en sån speciell person. Så totalt olik mig. Impulsiv, frispråkig, oblyg. Hon hade inte fått något fullständigt gymnasiebetyg. Men vi delade humor på något sätt. Jag saknar henne. Och jag saknar den jag var med henne.

Så jag är alltså inbjuden till den där "förra jobbet-kvällen". Inte för att jag tänker gå. Men det är en sak till som är lite relevant när det gäller den här inbjudan, och det är att M är en av dem som har skapat eventet. En av dem som har ordnat det. Han, alltså. Han som inte har hört av sig. HAN.

När jag började skriva det här inlägget var han online på chatten. Jag satt och stirrade ut den gröna pricken till höger om hans namn i listan, som för att få något att hända. Vad vet jag inte. Inbillade mig att han satt likadant framför sin dator och tittade på mitt namn i chattlistan. Varför han nu skulle göra det. Patetisk inbillning. "Jag sitter kvar här hela natten", tänkte jag kamplystet och stirrade på hans gröna prick. När det gäller honom så är känslan i mig numera lika delar irritation och förnedring. Jag frågade ju faktiskt i klartext om du fortfarande hade lust att träffa mig. För att jag verkligen ville veta. Hellre ett negativt besked än tärande ovisshet. Men du sa ju att du ville ses, kanske veckan efter, bara det lugnade ner sig lite på jobbet. Vad kan det ha varit, en månad sen? Jag förstår inte. Säg bara att du inte vill träffas så kan jag lägga dig bakom mig. Men genom att inte ge något besked så tvingar du ju mig att stå stand by. Förstår du inte det?

Kanske har du tappat intresset för mig totalt och orkar inte ens göra dig besväret att låta mig veta det. Men det beteendet går inte ihop med hur jag minns dig. Vem är du? Vad tänker du?

Det är nästan så att jag känner för att göra en complete fool of myself och skriva och fråga rakt ut om det är så att du inte vill träffa mig. När jag ändå gjort bort mig genom att fråga så obekvämt skulle jag nog hoppas på att du sa nej. Att du inte ville träffa mig. Men jag vet inte. Jag orkar inte ha dig gnagande i bakhuvudet längre. Du flyger förbi i mina tankar några gånger i veckan och känslorna du ger upphov till är tyvärr bara negativa. Det är inga superplågsamma känslor. Jag klarar mig. Men jag skulle ändå utan tvekan vilja vara utan dem.