Imorgon är det fredag. Veckan har gått fort, som alla veckor. Samma sak varje dag; äta, jobba, sova dö. Jag går och fiskar, och så vidare i all oändlighet. 

Imorgon är det fredag. Jag är inte extra glad på fredagarna, och jag har aldrig någon gud-vad-det-är-skönt-med-fredagkänsla. Det har jag nog inte haft på flera år. Inte för att jag inte vill vara ledig, för det vill jag ju. Om jag fick välja skulle jag sova hela tiden. Och när söndagen kommer har jag inte någon söndagsångest inför jobbveckan. Man kanske skulle kunna tro att det berodde på att jag gillar mitt jobb, men jag tycker inte alls om det särskilt mycket.

Det är mest bara jämngrått veckan igenom, vardag som helgdag. Varför vet jag inte. 

Ibland tänker jag att det är jävligt sjukt att jag aldrig kan uppskatta något. Att det borde vara förknippat med något slags välbehag att till exempel hänga en kväll med min mamma på fredagen. Eller att jag borde ha en bra känsla när jag har kollat på melodifestivalen hemma hos min syster, som jag gjorde förra lördagen. Men inga positiva känslor kommer. Allt är bara grått. Jag kan skratta, visst, men på det hela taget är det känslomässigt vakuum. Jag undrar varför. 

Känslor är flyktiga. Kanske det mest flyktiga som finns. Går det att fånga minnet av en känsla? Går det att frammana en passerad känsla och känna den igen? Tiden bleker mina minnen, och jag hatar det. Tiden bleker minnen av personer jag mött och känt, bleker mina egna känslor, bleker mitt liv. För mitt liv, det var ju något som existerade i dåtid. Imperfekt. Och min nuvarande personlighet är något jag knappt vill kännas vid.