Worst case scenario

Tidigare ikväll tittade jag på Debatt på SVT. Första delen av programmet handlade om legalisering av marijuana, andra halvan om rumänska tiggare. Jag tyckte båda ämnena var sjukt intressanta. Först debatterade de ju om brukande av marijuana skulle legaliseras. Såklart var ju ena sidan starkt emot och den andra i princip ännu starkare för, som i alla debatter. Men jag hade i alla fall min åsikt klar om saken sedan länge, och det är att jag tycker att alla slags droger ska vara totalförbjudna. Omöjliga att få tag på. Jag skojar inte, jag tycker verkligen det. Särskilt alkohol. Jävla alkohol. Men så har ju jag å andra sidan kanske lite speciella erfarenheter som gör att jag känner så. Det var ju efter att jag blev på tok för full en kväll, där för fem år sedan (herregud, är det så länge sedan?), som jag började känna mig så så här konstig. Den där känslan, depersonalisationen om man så vill, började ju i princip direkt efter den där blöta kvällen. För vad kan det annars ha varit som gjorde att jag började känna mig så jävla konstig, just då? Det kan mycket väl vara så att det var alkoholen som förstörde mitt liv. För mitt liv är inte något som pågår. Mitt liv är något som har varit.

Men. Jag tvivlar inte på att droger kan vara underbara. Visserligen har jag bara testat alkohol, men jag gillade det. För mycket till och med. Den avslappnade känslan som infann sig i bröstet efter ett glas öl ute på krogen. Den pockande, ofrånkomliga men ändå mysiga behovet av en killes famn som växte sig starkare under kvällen. Hämningarna och det sociala obehaget som släppte vartefter promillehalten ökade i min kropp. Jag gillade alkohol. Som fan. Inte så att jag var beroende, men det var tydligt, och det var jag även medveten om, att alkohol var något som jag inte kunde hantera. Kunde aldrig dricka lagom. Alkoholens effekter på mig måste ha varit för bra. Jag minns när jag i något vardagligt sammanhang, kommer inte ihåg när, i en bisats nämnde för min dåvarande bästa vän att jag hade längtat efter att dricka alkohol och slappna av. Hon reagerade direkt och skämtade om att jag var alkoholist. Jag däremot tyckte inte att jag hade uttryckt något jättekonstigt med att jag såg fram emot alkoholens effekter. Tänkte att det var väl så för alla. Jag har aldrig varit alkoholist och drack inte ens varje månad, men det var ingen tvekan om jag missbrukade drogen när jag väl använde den.

Bara bort med dem, drogerna. Är det verkligen värt att miljoner människor ska fara illa och få sina liv förstörda bara för att resten av befolkningen tycker sig ha rättigheten att få ha lite extra kul på helgerna eller njuta av ett gott vin till maten? På riktigt? Jag har inte tänkt på det här på väldigt länge, men dagens Debatt fick mig verkligen att gå igång. Varför är alkohol egentligen lagligt trots att det ligger bakom så mycket misär? Vem tycker på riktigt att deras eget så kallade “rekreationsbruk” är viktigare än att människor skonas från beroende och missbruk och slipper få men för livet? För mig är det så självklart att det inte kan vara så här, att en skadlig drog - alkohol - är fri för alla. De flesta människor klarar av att dricka lagom. För dem är alkohol bara fest och positiva känslor. Men andra personer, som antingen har livsmiljön, sina gener eller både och emot sig, klarar inte av att vara lika måttliga. Det är inte vårt eget fel att samhället har gjort en livsfarlig drog fullt tillgänglig som om den vore helt ofarlig. Det är inte rätt. Samtidigt förstår jag att det drogfria samhället bara är en utopi i mitt eget huvud som aldrig kommer att bli sann. För vem skulle vilja driva den frågan? Ett parti som vill ha röster kan inte ens ta i den frågan med tång. Men det hindrar mig inte från att tycka att något verkligen borde hända. Och det hindrar mig heller inte från att fundera på hur mitt liv hade sett ut om Sverige hade varit drogfritt när jag var tjugo år, där för fem år sedan. Hur mitt liv hade sett ut då. Antagligen väldigt annorlunda.