Jag önskar att jag hade känslor nog att kunna bryta ihop. Jag minns för fyra, fem år sedan när jag ibland brukade gråta så mycket på kvällarna att jag inte kunde sova. Var tvungen att gå upp ur sängen och vandra runt i mitt rum medan jag storgrät någonstans djupt, djupt inifrån, utan någon som helst makt över tårarna eller känslorna. Men lika stora som känslorna var då, lika frånvarande är de nu. Ibland känner jag känslor komma men det är som om de stoppas av en oigenomtränglig sköld på vägen. Jag kan bokstavligt talat känna det, och det känns så jävla cp. Mitt känsloliv är stelnat sedan länge. Jag har inga drömmar, inga behov, inga drifter. Och jag jag skäms över det, så in i helvete. Över att inte ha mänskliga behov. Vad fan är jag? Inte en människa i alla fall. Vad består mitt liv av? Varför kan jag inte få bryta ihop? Få en panikattack? Eller åtminstone bli galen på riktigt? Bara jag får känna något. Bara jag slipper den gråzoon som jag lever i nu. För det verkliga mörkret, det är inte ens svart.