Det är problematiskt att skaffa vänner när man tycker att det är djupt obehagligt att umgås med folk. På jobbet är vi tre tjejer som hänger. Först var det bara jag och Nathalie, men sedan någon månad är Mia (som är lite nyare) med också. Jag märker hur de bondar. De är pigga, glada och lite tokiga båda två. De passar ihop. Samtidigt blir ju min sociala fobi allt värre. Det känns som om jag blir allt obehagligare till mods i allmänhet. Så oerhört crippled och förtorkad inuti, så att jag mår illa. När Nathalie, Mia och jag är tillsammans och pratar och de skrattar så försöker jag hänga med. Men mitt tillkämpade leende blir bara en förvriden, obekväm grimas. De är två supersnälla och supertrevliga personer som inte vill något annat än att vara vän med mig. Ändå är jag så obekväm tillsammans med dem att det är pinsamt. Så himla pinsamt. Sjukt. Idag när vi åt lunch pratade vi om att vi skulle ha en liten minikräftskiva tillsammans hemma hos Nathalie. Men som jag beter mig tillsammans med dem nu så känns det som om att de kommer att få en bra mycket roligare och mer avslappnad kväll utan mitt sällskap.

Jag orkar inte riktigt, tror jag. Orkar inte med det sociala på jobbet. Orkar inte med mitt eget beteende och min konstanta obekvämhet.

När  jag dör, då hoppas jag att jag kommer möta min pappa, mamma, tvillingsyster och lillebror på en plats där jag älskar dem, och där jag visar att jag älskar dem. I den här världen, som pågår nu, är det ju inte så tyvärr. Sedan en tid har jag ju sagt till mig själv att jag vill dö när jag är ungefär 30. Det är fyra år kvar tills dess. Och det känns som en rimlig tidsrymd att ha kvar. För det här, mitt liv, det är inte värt att kallas det.

Det var längesen jag slutade försöka förstå mig på mig själv. Någon gång back then för lite mer än fem år sedan så blev det helt enkelt för mycket att hålla reda på. Mina olika psykiska problem fastnade och trasslade in sig i varandra tills det enda som återstod var ett gigantiskt trassel där de enskilda trådarna inte längre var möjliga att urskilja. Jag vet inte vad som orsakade vad. Jag vet inte vilka problem som jag inbillar mig och vilka som verkligen är på riktigt.

Läste idag på Aftonbladet att de har startat något upprop slash grej om psykisk ohälsa. Att bryta tabut; våga prata om det, dela sina berättelser för att visa att det inte är ovanligt. Men fuck Aftonbladet. Det jag har är inte den allmänna ångestfyllda psykiska ohälsa som brukar betraktas som ett samhällsproblem. Jag omfattas inte av de där berättelserna och de välskrivna artiklarna om människor som mår dåligt. Jag kan omöjligt finna tröst och lindring i det. Det jag har är något helt annat. Något innerligt fel som inte går att ta sig bort från. Mitt  mardrömslika garnnystan är för fan omöjligt att trassla upp. Trådarna har löst upp sig och blivit ett med varandra.

Imorgon kommer jag träffa Nathalie och Mia på jobbet igen och jag bävar för det, eftersom jag vet hur det kommer bli. Hur jag kommer känna mig. Jag vill ju bara kunna umgås och ha en trevlig stund med ett par andra människor. Och älska min familj. Det är min stilla önskan.