Någonstans måste det ändå finnas en gräns för hur mycket man kan förlora av sin egen personlighet. Hur mycket bra egenskaper som kan försvinna puts väck för att aldrig verka återvända.

I måndags, det vill säga igår, var första dagen på jobbet efter fyra veckors semester. Och efter två hela arbetsdagar måste jag göra det bittra konstaterandet att jag verkar ha gått och blivit om möjligt ännu tråkigare och mer urvattnad än innan. Jag känner obehag när folk kommer och frågar mig om råd och jag beter mig antagligen totalt dysfunktionellt. Jag vet helt enkelt inte hur man gör när man samspelar, pratar och har trevligt. Man kan nog inte ens säga att jag är trevlig. Bara gäll, nervös och forcerad. Jag känner inte ens något intresse för de andra personerna, trots att många av dem är både trevliga, snygga och varma människor.

Jag äcklas av mig själv. Jag vet inte ens hur man gör när man umgås med en kompis längre. Jag och en tjej på jobbet är rätt bra vänner som sagt; vi följs åt en bit hem efter jobbet och idag följde hon med mig in på Åhléns när jag skulle köpa nytt puder. Men fan, jag vet inte ens om jag tycker om henne. Ändå är hon jättetrevlig och pigg. Jag är nästintill säker på att problemet ligger hos mig. Hur fan kan jag ha tappat förmågan att uppskatta fina människor? Vad händer?

Förut förstod jag att man kunde älska och vilja ha barn. Kanske var det för att jag har en lillebror som är sju år yngre än mig. Nu kan jag omöjligt föreställa mig hur varken barnlängtan eller kärlek för ett barn kan kännas. Antingen är anledningen till det att min lillebror har vuxit upp och blivit 19 år och därmed inte representerar något barn längre. Eller så är det bara ännu ett bevis på att jag blivit totalt osympatisk och känslokall.

Jag vill inte gå till jobbet imorgon. Det kommer vara stressigt som vanligt, folk kommer att fråga saker och jag kommer att svara dem ocharmigt och obekvämt. Och det bara börjar fler och fler nya människor. Vi är säkert över 40 nu. För varje ny människa som börjar så försvinner jag mer och mer in i mängden. Jag blir mer och mer en grå mus för varje dag som går, jag riktigt känner det, hur min färg vattnas ur. Tänk, jag som vann en sån där engångsomröstning när vår avdelningsgrupp (på visserligen typ fem personer men ändå) röstade om vem som hade bidragit lite extra till stämningen under arbetsveckan. Jag var någon. Jag undrar om jag är densamma som då. Det var säkert runt 10 månader sedan. Kanske är det att jag inte sitter i samma trygga lugna grupp längre, där många var både tystare och knepigare än jag. I den gruppen uppstod ett naturligt luftrum som jag kunde och vågade ta plats i. Numera känns allt bara pannkaka. Till och med min röst låter konstig när jag pratar. Kvävd, tjock och nasal. Och igen: antingen är det omgivningen som orsakar förändringen hos mig, eller så är det jag som har förändrats inuti. Svårt att veta.