Tidigare ikväll lagade middag: ris och improviserad kycklinggryta. Tyvärr glömde jag att salta vattnet till riset och la av någon anledning i en hel kycklingbuljongtärning i grytan trots att jag bara använde en halv burk crème fraiche. Vilket såklart fick till följd att riset blev totalt smaklöst och kycklinggrytan bara smakade salt kycklingbuljong. Till slut hällde jag bort all äcklig crème fraiche-sås ner i diskhon så att det enda som fanns kvar i stekpannan var torra, men åtminstone hyfsat ätbara, kycklingbitar.

That pretty much sums up my day. Jag har börjat hata mitt jobb. I alla fall att vara där. Jag står inte ut. Min sociala fobi blir bara värre och värre. Så har jag säkert skrivit förut här i bloggen, men nu känner jag i alla fall så i allra högsta grad. Jag har gett upp; slutat försöka. Nu undviker jag i princip all mänsklig kontakt förutom med de två tjejerna som jag väl kan betrakta som  mina vänner på jobbet. Men jag märker att jag börjar dra mig undan även inför dem, och det är så jävla synd. De undrar säkert varför jag beter mig så kallt och konstigt. Idag gick jag flera gånger upp från min plats och in på toaletten för att, jag vet inte, pausa lite. Inte för att det är livat på min arbetsplats och inte för att jag ens behöver prata så jätteofta med andra personer, men jag känner mig ändå så..utsatt. Satte mig på huk med ryggen mot toalettväggen och fick tårar i ögonen. Jag kunde inte direkt urskilja några tankar eller känslor, men kunde i alla fall konstatera att min sinnesstämning inte var helt okej.

Tänkte på tunnelbanan på vägen hem att imorgon, då är jag fan sjuk. Jag går inte till jobbet imorgon. Men det kommer jag göra. Och det kommer vara lika hemskt och obehagligt imorgon. Men jag kommer att fortsätta gå till jobbet och plågas, utan att implodera eller att en dag vakna upp på morgonen och känna att jag inte kan resa mig ur sängen. Det är inte så jag fungerar. Jag önskar att jag kunde gå under på det viset, rasa samman totalt, för då kanske det skulle kunna finnas en sinnesstämning att resa sig ur. En sorg, en förtvivlan, som kanske skulle ge motivation för mig att göra något. Men trots att det är oerhört obehagligt att gå till jobbet och att jag lider aktivt tillsammans med andra människor så kommer jag ändå fortsätta göra det. För att jag inte verkar kunna bryta ihop. Jag misstänker att det vore bra om jag gjorde det. För som det är nu så ser jag inte hur det här någonsin ska kunna ta slut.