Jag har alltid ogillat supertrevliga människor. Ni vet, de där personerna som alltid verkar ha ett strålande leende till övers och som verkar genuint intresserade av allt och alla utan att behöva anstränga sig ett enda dugg. När jag pratar med en sådan människa blir skillnaden i våra personligheter alltid så påtaglig att jag får lust att gå och låsa in mig på en toalett. Jag är inte värdig dig. Jag är inte värdig någon. Irritationen kommer krypande, ackompanjerad av obehaget som alltid finns där tillsammans med andra människor. Sluta håna mig med er genuina trevlighet och era nyfikna frågor. Ser ni inte att jag är av en annan sort?
Jag har alltid tyckt bäst om att vara ensam, för då slipper jag påminnas om mina brister och oförmågor som i andras sällskap blir så plågsamt tydliga.
Egentligen borde man ju inte noja över sådant här, kan man ju tycka. Det är ju faktiskt bara att droppa ångesten och självföraktet och istället ha trevligt stund med den där trevliga människan. Skärp dig nu. Sluta var så självupptagen. Världen kretsar inte kring dig. Varför ha ångest när man kan ha trevligt? Jo. Så kan man tycka. Ja. Det kan man ju.
Det där med supertrevliga människor... Det är en utopi, de finns egentligen inte. Det är liksom deras sätt att handskas med sina problem, bara köra på, aldrig lugnt, bara övertrevlig osv hela tiden. Ingen idé att vara avis på dom, finns inget som säger att dom har det bättre än en annan.
SvaraRaderaMan måste vara både bitter och fantastiskt euforisk glad, lite vartannat liksom. Annars blir det ba skit.