På mitt jobb finns en kille som jag finner väldigt irriterande. Han vill säkert väl och så, men som sagt, han irriterar mig. Som bekant är det ju ett faktum att jag inte fungerar så smidigt socialt; tycker att det är läskigt att prata och känner mig obekväm allt som oftast, med allt och alla. Och det är ju lite synd i sig. Men något som jag inte förstår är varför folk inte bara kan låta mig vara ifred med mitt lilla utvecklingsstörda beteende. Back off, liksom. Att behöva stå ut med att folk kommenterar mig är verkligen mer än vad jag orkar med. Som den här killen på jobbet, till exempel. Idag på fikarasten (vi sitter några stycken) frågar han mig plötsligt hur det är med mig. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att bli utpekad bland en grupp människor på det sättet, särskilt av folk jag inte riktigt känner som i den här situationen, men jag svarar och säger att jo, det är bara bra. Med rynkade ögonbryn säger han att jag verkar disträ och han stirrar så forskande på mig att jag måste vika undan med blicken. Han verkar verkligen gilla det där, att titta mig djupt i ögonen tills jag blir synbart nervös, eftersom det händer typ varje gång vi pratar. Det kanske är något sjukt spel som jag inte förstår. Något säger mig att han får en egokick av att se folk (läs mig) bli påverkade (läs nervösa) av hans närvaro och ja, good for him i så fall. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om han går och tror att jag är kär i honom. Det är jag inte. Dock så tror jag inte att han tittar mystiskt och ställer hundra frågor för att vara elak. Antagligen har han bara fått någon knäpp och försöker vara någon misslyckad hobbypsykolog; jag ska hjälpa henne ut ur det där skalet!!!, och det är väl en fin tanke. Lycka till. Men vanliga människor som vill vinna någons förtroende kanske lättar lite på gasen när samtalspartnern visar att den är sjukt obekväm med situationen istället för att verka roas av dennes nervositet och gasa på ännu mer. Men vad vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar