"I am a golden god!"

Igår på jobbet åt jag och en annan tjej lunch tillsammans på en restaurang som ligger i närheten. (Och ja, jag tackade ja till att jobba på ett lager eftersom jag inbillade mig att man inte skulle behöva prata med andra människor då, men ironiskt nog är det det mest sociala jobbet jag har haft). Hur som helst. Ända sedan morgonen hade jag sett fram emot att promenera iväg och få en lugn stund alldeles för mig själv där under lunchrasten, men tji fick jag. "Aha ska du äta ute? Amen jag kan faktiskt följa med. Jag kan ta min matlåda imorn istället". Fan. Jag har noll förståelse för att hon ens tyckte att det lät som en bra idé att luncha med mig. Jag menar, jag är liksom inte den som skämtar eller är lättpratad eller ens kan hålla igång en konversation utan att min röst stockar sig, och det måste hon ha fattat vid det här laget. Men hon är en snäll och trevlig människa, det är hon, och snälla och trevliga människor förtjänar fan att man anstränger sig lite tillbaka. Så där satt jag och försökte agera god samtalspartner. Det gick inte så bra, alls. Som i alla andra liknande situationer tar mina depersonalisationskänslor överhanden, jag får något av ett tunnelseende, känner mig mentalt disorienterad och tillsammans med mina sociala icke-skills gör det antagligen att jag uppfattas som (eller helt enkelt är?) en efterbliven idiot. Note to self: aldrig äta mat, eller för den delen umgås, ensam med någon igen.