Jag får ångest av att se mina föräldrar åldras. Nästan tvångsmässigt noterar jag deras små ålderstecken varje gång jag träffar dem, och blir så sorgsen. Och då är de ändå förhållandevis unga.
Min egen ålder äcklas jag av. Siffrorna stämmer på inget sätt ihop med varken mina erfarenheter eller kunskaper. Jag sitter fast i kvicksanden. Ibland stirrar jag på mig själv i spegeln och får känslan av att jag ser ut att vara i fyrtioårsåldern. Jag ser liksom död ut.
Det händer att jag funderar på tjugosjuklubben, ni vet. Verkligen inte på allvar; ingen behöver vara orolig, spåra mitt ip-nummer eller ringa polisen. Men tanken på att stämpla ut och därmed slippa deala med livets framtida oifrånkomliga hemskheter känns ibland oerhört lockande. Fegt och oförsvarligt, ja. Men också lockande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar