Roll away the stone

Det händer att jag dagdrömmer (eftersom jag är en människa). Tankarna som sprider ut vingarna och seglar runt på ställen där horisonterna är både vackrare och ljusare än i verkligheten. Jag dagdrömmer, av naturliga orsaker antar jag, mest om mig själv. Till exempel om att jag genom ett trollslag får en annan, bättre personlighet som får till följd att mitt liv faktiskt kan kallas ett sådant. Eller så kanske jag fantiserar ihop att jag är på dejt slash umgås med en kille, och att han är intresserad av mig. Bara det, liksom. Det räcker så. Ibland händer det att jag tänker på att jag skulle vilja mer kvinnlig. Inte för att jag ser ut som en truckförare direkt, men man skulle ju gärna vilja vara lite mer..graciös. Kunna titta någon i ögonen och le sådär hemlighetsfullt som jag har sett kvinnliga, skitsnygga huvudroller göra på tv. Killarna blir ju alltid kära. Kunna föra mig så kvinnligt och kattlikt att folk skulle tycka att det var en fröjd att betrakta mig. Okej, där överdrev jag kanske lite, men på mitt förra jobb blev jag till och med omsprungen i femininitetsrejset av kille. Han gled fram på sina smala, svartklädda glamrockarben och svängde då och då nonchalant på det axellånga kolsvarta håret som innehöll en ensam bred, röd slinga. Vi pratade aldrig med varandra, och jag uppfattade aldrig hans namn.