Jag är way too gammal för att gå omkring som ett skrämt djur och vara rädd för andra människor. Sånt där hör till tonåren, och endast till tonåren. Efter tjugoårsstrecket blir det bara stört och efterblivet. Det blir ju det.
I förrgår skrev jag ett litet meddelande på facebook till min gamla jobbarkompis om att jag hade slutat, att jag bara ville säga det (eftersom jag bara försvann utan att säga något) och att jag tyckte att det var roligt ha lärt känna henne. Jag har inte fått något svar, men jag ser på hennes sida att hon har varit online flera gånger efter att jag skickade meddelandet. Sådant här får mig att känna mig totalt sjuk i huvudet och som den jobbigaste människan i hela världen. Men mitt meddelande var helt normalt. Det var det fan. Och det var ju inte direkt så att jag var ett freak som hängde efter henne på jobbet, utan vi pratade och hade förhållandevis trevligt, det hade vi faktiskt. Därför känns det så cp att hon inte svarar. Även om man får ett helstört meddelande av något jäkla pucko så svarar man väl ändå? När jag gör en ansträngning och hör av mig till någon som jag tycker om så är det inte det här jag behöver. Kompakt tystnad, där det enda jag hör är mina egna tankar som skriker att hon tycker att jag är en idiot (varför hon skulle tycka det vet jag inte) och att hon hatar mig. Det känns verkligen så. Jag vet att det inte kommer att sluta gnaga i mig förrän hon skickar ett svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar