Stuff

Ibland tänker jag tillbaks på mitt kärlekslivs glansdagar. Jag tror inte ens att det finns tillräckligt stora citationstecken för att illustrera hur missvisande och ironisk den formuleringen är. Nåja. Men som den där gången i tvåan på gymnasiet när den söta killen som jag var hemligt kär i frågade mig om jag hade ett sudd. Naturligtvis tolkade jag det som att mina känslor var besvarade - han uttalade ju för guds skull mitt namn. Och som bekant låter ju inget så fint som ens eget namn sagt av någon man tycker om. Jag kastade suddet till honom över halva klassrummet. Han sa tack och kastade tillbaka. Vår relation utvecklades dessvärre inte mer än så, men något gör ändå att jag kommer ihåg det där ögonblicket. Kanske är det lite tragiskt i sig. Ett annat tillfälle var när en så kallad skön kille i parallellklassen på studentdagens kväll vinkade mig till sig över dansgolvet för att säga något. Jag kommer inte ihåg vad han sa och med all säkerhet var det berusat och utan substans, men det spelade ingen roll. Det viktiga var ju att han hade gett mig någon sorts bekräftelse.

När jag ändå är inne på ämnet kan jag ju passa på att skriva lite om flörtande. Jag har aldrig flörtat i hela mitt liv; aldrig någonsin att jag skulle ha modet att visa uppskattning för någon om jag inte var tvärsäker på att mina känslor var besvarade. En gång flörtade en kille med mig, om jag ska tro min syster. Vi köpte godis på en bensinmack och killen som jobbade där frågade mig lite charmigt om jag inte skulle prova en ny sorts påse Ahlgrens bilar. Okej, återberättat låter det lite cp men tro mig, det var en normal kommentar. Jag blev som vanligt en aning nervös av att bli tilltalad och försökte väl lite trevligt säga att vi körde på vad vi hade lagt upp på disken, betalade och sa tack och hejdå, och om jag känner mig själv rätt skyndade jag nog på stegen rätt bra tills jag var ute genom dörren. Uppenbarligen är jag inte särskilt bra på att uppskatta trevlighet från relativt okända människor. Ett leende och en blick tar jag som ett kvitto på att personen försöker ge mig en hint om att jag borde se lite gladare ut. Om jag märker att någon betraktar mig tror jag att jag har matrester i mungipan. När folk är överraskande trevliga utgår jag från att jag utstrålar någonting som gör att de känner sig tvingade att muntra upp mig, vilket bara får mig att känna mig ännu mer misslyckad. Hur konstigt det än låter föredrar jag nog hellre en beteenden som jag kan relatera till. Hellre ett lågmält leende och en blick som flackar lite. Då vet man i alla fall att det inte är helt fejk.