Bisarrt

Den senaste veckan har varit hemsk. Till viss del har det att göra med att jag har problem med ena örat (som ska opereras). Det senaste symptomet på öronfronten verkar vara att jag hör min röst i hela huvudet när jag pratar och att alla ljud låter helt förvrängda, och så jag har svårt att höra vilken riktning de kommer ifrån. Den konstanta overklighetskänslan jag känner hela tiden blir ju inte direkt mindre av att det blir rundgång i huvudet så fort man utsätts för ljud. Den vanliga förvirringen, tröttheten och desorientationen gånger hundra alltså.

Och mitt i allt det här, mitt i allt det här.. Killen, ja, gamla jobbarkompisen som skickade facebookmeddelande och frågade hur det var och så. Efter fyra dagar skickade jag ett svar till honom, vilket jag naturligtvis hade formulerat om ungefär hundra gånger så att det varken skulle låta för deppigt eller för hurtigt, där jag skrev att det var otippat men trevligt att höra från honom, att jag pluggade, att det var helt okej med mig och att det rullade på. Frågade hur det var med honom. Glad gubbe. Två timmar senare hade jag fått svar från honom.

Han skriver att det var roligt att jag tyckte det var trevligt att han skrev. Skriver att han nyligen har brutit upp från ett långt förhållande. Och avslutar med att skriva att det skulle vara trevligt att ta en öl någon dag, om jag vill.

Det här var för en vecka sedan, och jag har inte svarat än. Jag saknar ord för att beskriva hur absurd och hemsk hela den här situationen är. På riktigt var det här ungefär det sämsta som skulle kunnat hända, och det säger jag inte för att spela martyr och tycka synd om mig själv. Det här är ångest och oduglighetskänsla in absurdum. Och i mitt tillstånd just nu (overklighet plus cp-öra) klarar jag inte ens av att förstå vad jag borde göra i den här situationen. Är det kanske en självklarhet att jag ska tacka nej eftersom jag känner mig så konstig som jag gör, men bara att jag inte fattar det? Jag vet inte.

Det jag i alla fall vet är att han omöjligt skulle kunna få ut någonting av mig, varken som kompis eller något annat, ja, hur han nu ser på mig. Jag känner mig ju för fan full konstant, dödstrött och har svårt att hänga med när folk pratar (därav overklighetskänslan). Jag är efterbliven och så fucked up som man kan vara. Så det här beslutet handlar helt enkelt bara om ifall jag ska träffa honom den där enda gången eller inte, för jag vet att det kommer bara bli en gång. Hur som helst. Om jag säger ja och träffar honom kommer jag att avslöja mig som den konstigaste och dummaste människan i hela världen. Så är det bara. Det är som att tvingas gå på dejt full/neddrogad (utan de positiva effekterna) och försöka framstå som normal. Det kommer inte att lyckas. Visst pratade jag ju med honom när vi jobbade ihop, men aldrig helt ensam och aldrig i mer än några minuter i sträck. Så det är nu jag oifrånkomligen skulle avslöja mig som den äckliga, sega, totalt intelligensbefriade människan jag egentligen är.

Men om jag säger nej vet jag att jag ändå inte kommer kunna släppa det. Jag kommer att tänka på honom, på dig, och älta, älta, och kanske ångra, att jag sa nej. Och man säger ju att man inte ångrar det man gjorde utan det man inte gjorde. Det är det som gör det så himla svårt.

Och sen att du över huvudtaget kontaktar mig och vill träffas är ju bara det totalt jävla sjukt. Även om du bara vill träffa mig som en vän är det sjukt. Du som är så fullkomligt perfekt på alla sätt och vis; social, godhjärtad, ambitiös, enagerad i viktiga frågor, och så vidare och så vidare, vill träffa MIG. Du har gjort en grov missbedömning. En missbedömning som jag inte ens förstår vad du baserade den på. Jag har ju ens aldrig betett mig normalt i din närhet, snarare mest bara varit obekväm och svårpratad. Att du vill träffa mig är en gigantisk gåta. Antagligen inbillar du dig väl att det finns något under det obekväma, annars skulle du väl aldrig frågat om den där ölen. Jag hatar att du inbillar dig att jag är något mer än det jag är. Jag hatar att jag kommer göra dig besviken om vi träffas. Men det finns inget mer än det lilla du har sett. Det finns det inte.