Känslolöshet fast ändå ångest är ingen bra sinnesstämning. Alls. När jag känner så, som jag alltid gör numera, finns det inte ens något som kan lindra ångesten, för ingenting utifrån kan ju påverka mitt inre. Det spelar ingen roll om jag lunchar med min mamma och min syster som idag eller äter middag med pappa och min bror som jag ska göra ikväll. Inget biter. Jag känner mig helt tom, känslolös, ångestfylld och som i ett töcken ändå. När jag åt sushi där med min mamma och min syster tror jag inte att jag sa ett dugg. Jag blir så oerhört trött, desorienterad och ångestfylld bara av att umgås med människor. Jag orkar inte anstränga mig. Kan inte längre. Jag undrar hur det här kommer sluta.

Googlade på känslolöshet och så vidare och så vidare tidigare idag (jag är besatt och tänker på det hela tiden) och jag citerar random vårdhemsida: "Smärtsam känslolöshet. Den psykiska känslolösheten – anestesia dolorosa – är ett mycket obehagligt tillstånd. Den sjuke är oförmögen att uppleva normala känsloreaktioner och är samtidigt medveten om det". /.../ "Självmordstankarna finns kvar, men initiativ för att sätta dem i verket saknas". Usch. Mer än usch - ångest. Det är ju jag som beskrivs. Det är ju precis det här jag har skrivit i min dagbok; att jag inte känner några känslor längre och att jag konstaterar att nu borde jag begå självmord mer än någonsin, men ändå känner jag mig så känslolös att jag till och med har tappat motivationen till att dö.

Det värsta är ju att roten till hela den här mardrömmen som jag upplever är depersonalisationen (overklighetskänslan). Och den verkar ju vara kronisk, kommer inte att försvinna. Och om orsaken till mitt oerhört dåliga mående är kronisk, hur fan ska jag kunna bli bättre? Det känns som om jag kör på en enkelriktad mardrömsgata. Jag ser ingen återvändo. Och även fast jag skriver och skriver här på den här sjukt tråkiga, deprimerande bloggen så vet jag att jag det jag känner inte kan beskrivas med ord. Det är en mardöm.