Ja

Nu har jag raderat två långa inlägg där jag har skrivit om att allt är hemskare än någonsin. Men det blir bara babbligt och jag tappar tråden och får ångest av att läsa det jag har skrivit. Men faktum kvarstår ändå: jag känner inte några känslor längre (förutom ångest då och då). Ingen glädje, sorg, kärlek, ingenting. Känner inte ens någon längtan eller behov av närhet längre. Jag som brukade längta och tänka på hur underbart det skulle vara att ha en pojkvän, att känna närhet, ömhet och så vidare, om än bara tillfälligt. Grundläggande needs, ni vet. Men jag vet inte längre. Jag kommer inte ens ihåg hur den där känslan kändes, och ändå var det säkert bara fyra, fem månader sedan jag kände så. Så jäkla sjukt. Jag är helt avstängd. Känner mig helt sinnessjuk.

Jag trodde personligheten var något orubbligt som bara fanns där, som man VAR. Men tydligen inte. Och aldrig att jag trodde att man på riktigt kunde tappa alla sina känslor och därmed också förlora allt man är. Men tydligen.

De här två grejerna måste vara några av de hemskaste psykiska tillstånden man kan uppleva. Att uppleva tillvaron overklig, att aldrig känna sig närvarande i sitt eget liv. Och att ens känslor plötsligt försvinner så att man känner sig som världens mest sinnessjuka, osympatiska psykopat.

Alla människor förtjänar ett klar verklighetsuppfattning som de inte behöver ifrågasätta.
Alla människor förtjänar att ha en stabil grundpersonlighet som gör det möjligt att tänka i "jag"-termer.

Men vad gör man när verkligheten känns så overklig och drömlik att man blir förvirrad och desorienterad bara av att ha ögonen öppna? När man pratar med sin mamma och den egna rösten låter som om den kommer någonstans långt, långt bortifrån? När man tittar på sina familjemedlemmar, och sina hundar, som man brukade älska men nu inte känner ett enda dugg för? Varför ska man leva när man inte känner kärlek längre? När man är så mentalt frånvarande, oavsett situation, att man lika gärna skulle kunna ligga och sova i sängen?

Måste blåsa av mötet med M från gamla jobbet. Måste. Jag inbillade mig ju att det kanske skulle gå. Jag vill ju egentligen, jag var ju trots allt kär i dig. Men det här går inte. Jag kommer inte palla. Jag har ju varken ett mänskligt medvetande eller känsloliv längre. Om du bara hade frågat någon gång tidigare. Allra helst innan jag började känna depersonalisationskänslor. Men åtminstone innan jag blev okänslig och likgiltig inför allt.

Varför kunde du inte ha frågat om vi skulle träffas för typ fem månader sedan, när jag fortfarande hade känslor? Då jag fortfarande längtade efter någon och kunde uppskatta sällskap. Varför tog du inte kontakt förrän nu? Varför? Hur kan det bli så mardrömslikt osynkat?

Du är den kille som har berört mig mest i hela mitt liv. I mina dagböcker från 2009 och 2010, när vi jobbade ihop, står det om dig i ungefär i vartannat inlägg. Varje situation då vi pratade med varandra skrev jag ner, och både ditt och mitt beteende analyserades i detalj. Dagboksinläggens slutsater var alltid att jag betedde mig totalt efterblivet och att du var alldeles för bra för mig. När jag hade känt mig extra obekväm och konstig runt dig skrev jag uppriktigt att du antagligen tyckte att jag bara var en irriterande, nervös tjej. Men alla situationer med dig framstår i ett helt annat ljus efter att du frågade om den där ölen. Uppenbarligen tyckte du inte att jag var ett efterblivet, nervöst mongo ändå. Om du bara visste hur mycket jag brukade tänka på dig. Och anstränga mig för att SLUTA tänka på dig. Jag målade för fan en teckning där alla andra jobbkompisar var svartvita medan du var färgglad i akryl, bara för att det var så verkligheten var. Jag läste böcker från en författare som du gillade och lyssnade på låtar från band som du tyckte om.

Nu känns allt det där så längesedan. När jag frågar mig själv hur jag känner för dig så kan jag inte på något sätt avgöra. Jag vet bara att jag inte känner några känslor längre och att det framstår som mer och mer obehagligt att träffa dig. Inte bara nervöst, utan genuint fel. Mardrömslikt och overkligt.