Satte..

Jag vet inte varför jag skriver här egentligen. Varför jag ens har den här tragiska, ensliga bloggen. Jag är på tok för gammal för att blogga så här tonårsdeppigt. På tok för gammal. Men samtidigt så orkar jag inte ens bry mig om att försöka vara normal. Jag har ingen som helst stolthet kvar. Jag har sjunkit ner för lågt för att kunna falla någonstans. Jag kan bara rulla fram och tillbaka i avgrunden.

Jag hade omtenta idag, men jag gick inte ens. Och det var ju inte heller någon idé att göra det eftersom jag inte ens hade pluggat. Tyvärr hade jag dock gjort misstaget att nämna för min pappa, som jag alltså sov hos inatt, att jag hade den där tentan, och om det skulle komma fram att jag tänkte hoppa över även den skulle en gigantisk diskussion om mig, mitt välmående och min livssituation bli oifrånkomlig. Och det är verkligen det sista jag orkar med just nu. Så imorse gick jag upp tidigt ändå, men istället för att åka till universitetet åkte jag bara till stan på måfå. Gick in på en elektronikaffär och köpte minneskort till min kamera från en snajdig brunbränd försäljare. Trots att han var uppenbart mindreårig blev jag ändå lite nervös. Egentligen är min sociala osäkerhet mitt allra minsta problem, men jag kan inte låta bli att förakta mig själv något obeskrivligt. Jag undrar vad jag var i hans ögon. En sliten, gammal äcklig tjej (jag orkar inte ens tänka på om jag borde kalla mig själv kvinna), snart närmare trettio än tjugo, som är så patetisk att hon blir nervös när hon pratar med en valpig elektroniksäljare som med all säkerhet just hade kommit hem från sin obligatoriska tremånaders sydostasienresa efter studenten. Fy. Fan.

I och med att jag hoppar av skolan, vilket jag KOMMER göra, kommer jag antagligen förlora den sista gnutta normalitet som min familj trodde att jag hade. Visst vet de att jag mår dåligt på något sätt, särskilt mamma vet lite mer detaljerat, men egentligen så vet de väldigt lite. Om de bara visste. Men inom en snar framtid kommer jag ju behöva förklara mig. Men hur förklarar man för sina föräldrar och syskon att man känner sig så likgiltig och känslolös att man inte ens känner att man älskar dem längre? Hur lindar man in det lite snyggt att man varje sekund av livet de senaste tre och ett halvt åren har upplevt både sig själv och omgivningen totalt overkliga? Hur förklara man för sin familj att man är så tom att man inte ens är ledsen, att man inte ser någon annan utväg än att begå självmord och att man känner sig så känslolös att man faktiskt skulle kunna tänka sig att genomföra det?

(Men jag kommer inte begå självmord. I alla fall inte inom den närmaste framtiden. Inte ens det kan jag motivera mig till.)