Helvetes jävla cp-cp-cp-skit. Nu ska M och jag träffas och jag fattar inte att jag har sagt ja. Jag fattar det verkligen inte, kan inte ta in det. S-u-r-r-e-a-l-i-s-t-i-s-k-t. Som om allt inte kändes totalt overkligt redan innan han hörde av sig? Även om jag plågas av den här jävla känslolösheten och inte ens kan uppskatta eller känna kärlek ens för min, mamma, pappa, bror eller syster längre så sitter jag ändå här med någon slags känsla inför det faktum att jag faktiskt ska träffa honom. Men jag har ingen aning om vad jag känner. Inte en aning. Men jag klarade helt enkelt inte av att säga nej och att därmed tvingas leva med ovissheten inför hur vårt möte skulle ha blivit. Därför sa jag ja, och nu får jag ta konsekvenserna.

Men jag känner mig så oerhört ovärdig hans sällskap. Så att jag skäms. Jag som känner mig som världens mest osympatiska, kallaste och hemskaste person. Jag föraktar mig själv mer än någonsin, och med all rätt tycker jag, eftersom jag faktiskt känner mig både känslolös, kall och osympatisk. Hur ska jag kunna dit och försöka umgås med honom med vetskapen om att jag inte ens kan känna ömhet för min egen familj längre? Hur sinnessjukt är inte det?

Jag kände mig ju inte så här känslolös för ett år sedan i alla fall. Inte ens för ett halvår sedan kände jag mig så här totalt känslomässigt fucked up och hemsk som person. Så jag får väl försöka tänka att det är ett symptom på depression och inte jag som har gått och blivit en äcklig psykopat.. För man kan väl inte bara ändra personlighet på ett år sådär utan någon särskild anledning va? Snälla, säg att det inte kan vara så. Jag orkar inte.

Och han, du, är så snäll i sina facebookmeddelanden. Så himla glad och snäll. Det gör att jag föraktar mig själv och min nuvarande personlighet ännu mer. Jag förtjänar inte på något sätt alla trevliga ord och glada gubbar från dig. Jag känner ju för fan inte några riktiga, mänskliga känslor längre. Åh, om du bara visste hur är och känner mig! Då skulle du inte vara lika entusiastisk. Kan jag inte bara få träffa dig och bevisa att jag är helt cp, och så vill du inte träffa mig mer och så är det fine? Då kan jag förhoppningsvis gå vidare på något sätt och lägga dig bakom mig. Tänka på dig som någon som jag en gång tyckte väldigt mycket om (när jag fortfarande hade känslor) men som jag träffade en gång och som jag var alltför dålig för. Det skulle vara överkomligt. Men när vi skriver till varandra behandlar du mig som om jag vore hur bra som helst. Som om jag vore någon, någon som du VERKLIGEN vill träffa. Någon som du..tycker om? Men vi kände ju inte ens varandra så bra, alls? Varför är du så genomsnäll mot mig? Varför? Det får ju mig att känna att jag kommer göra dig ännu mer besviken genom mitt efterblivna sätt och min nedgraderade personlighet. Jag har ingen aning om hur mycket jag har förändrats sedan vi sågs sist. Jag vet inte. Så glad och trevlig som du låter när du skriver måste du ha suttit och glorifierat mig rejält, och jag fattar inte hur det är möjligt. Jag hoppas verkligen inte att du har det, för jag kan omöjligt leva upp det du eventuellt tänker om mig. Det känns som om jag kommer göra dig så himla besviken. Jag skäms verkligen.

Jag som bara vill vara en vanlig människa. En människa med normal verklighetsuppfattning och med mitt gamla, normala känsloliv. Jag kräver inte ens att jag ska vara lycklig eller glad, för det var jag ju inte ens innan. Jag var osäker, självmedveten, tvivlade konstant på mig själv och var ofta nedstämd. Men jag var normal. När jag var 20 år var jag normal. Sedan slog overklighetskänslorna till och nu senast den här jävla känslolösheten. I höst blir jag 24. Allt är så himla tragiskt bara, och nu kan jag inte ens känna det längre, utan bara konstatera. Och på torsdag ska jag träffa honom. Jag har inte en jävla aning om hur det kommer gå. Jag fattar ingenting. Det är som om det inte ens händer på riktigt. Som om jag betraktar mitt liv utifrån: "Jaha, på torsdag ska jag visst dricka öl med en kille som jag var kär i i två år, men nu känner jag mig helt sinnessjuk, känslolös och har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till situationen". Jaha, liksom. Borde jag egentligen kanske sitta och storgråta? Hyperventilera? Gunga fram och tillbaks i duschen i fosterställning? Jag gör inget av det där. Sitter bara här, relativt känslolös ändå, och kan inte riktigt förstå vad som kommer hända på torsdag.