Känner bara för att skriva av mig. Känslan av känslolöshet, likgiltighet och att vara sinnessjuk blir bara större och större. Och samtidigt den mardrömslika paradoxen: frånvaron av känslor gör mig till och med likgiltig till min egen likgiltighet. Även om det ju i sig är rätt logiskt så kan jag helt enkelt inte beröras känslomässigt av min egen känslolöshet, vilket får mig att känna mig som en psykopat. Jag konstaterar bara att, ja, jag vet inte.. Jag är handfallen. Jag är så rädd att jag ska stanna i det här äckliga tillståndet. Att jag ska vänja mig, sluta tänka på det och att det ska bli ett normaltillstånd. Snälla, låt det jag är i nu vara en parentes.

Jag äcklas något oerhört av mig själv. Min äckliga känslolöshet, min äckliga kyla, min äckliga personlighetsförändring. Jag förstår inte hur sånt här kan hända. Jag mår illa, skäms. Jag fattar inte. Borde jag ha ansträngt mig mer? Kunde jag ha hindrat mig själv från att falla in i den här apatin och känslolösheten på något sätt? Vad skulle jag ha gjort? Jag ältar det om och om igen men kommer inte fram till något.

På ett sätt ser jag mig själv som ett offer, för att jag har drabbats av allt det här; overklighetskänslan, känslolösheten. Men sedan jag började känna mig så här likgiltig och kall kan jag helt enkelt inte tänka på mig själv som ett offer längre. Jag kan för fan inte ens känna kärlek eller ömhet för min familj. Jag ser inte ens åt mina hundar längre. Jag klappar på dem och anstränger mig för att KÄNNA något, men nej, ingenting. Och M som jag var kär i och som hör av sig och vill träffas. Som skriver så oerhört trevligt och snällt på facebook och sms. Själv upplever jag bara hela situationen utifrån och känner mig som en känslolös robot. Jag svarar trevligt tillbaka men det känns som om jag bara spelar, som om jag låtsas. Så himla fejk. När jag egentligen borde känna mig nervös och spänd känner jag istället ingenting. Jag skäms så jävla mycket och föraktar mig själv något obeskrivligt. Att bara vistas i samma rum som honom vore ett gigantiskt hån mot honom (vi har inte träffats än). Jag mår så himla illa av mig själv. Hur blev det så fel?

När jag känner mig så här äcklig och totalt omänsklig inombords kan jag helt enkelt inte se på mig själv som ett offer. Det kan inte på något sätt vara synd om en människa som innehar så oerhört äckliga, negativa personlighetsdrag i form av likgiltighet och känslolöshet som jag har fått på sistone.

Och det här med M. Jag kan inte ens beskriva hur jag känner kring den grejen. Men jag mår som sagt illa och föraktar mig själv. Jag vet inte vad jag ska skriva. Har inte ord för det. Om jag hade haft ett normalt medvetande och ett normalt känsloliv, som förut, hade det varit jätteläskigt och jättenervöst att du hörde av dig. Men jag hade samtidigt blivit så jävla glad. Med all säkerhet hade jag frågat mig hur i allsin dar du tänkte att du skulle få ut någonting av mig och jag har ingen aning om hur det hade gått om vi träffades. Men mina känslor för dig skulle vara på riktigt. När vi träffades skulle det vara JAG som träffade dig, och inte någon känslostörd, förvriden version av mig själv, som nu.

Idag skulle vi egentligen ha setts, men du sms:ade och ställde in eftersom du var så trött efter jobbet. Du skrev att du ville vara pigg när vi skulle ses. Fy fan vad äcklig jag känner mig när du skriver så snälla saker. Fy-fan. Även fast jag vet att du är och alltid har varit tusen gånger bättre än mig (även när jag kände mig frisk och normal) känns det ändå som om jag på något sätt leker med dina känslor. Och hur kan du skriva att du "verkligen vill träffa mig"? Du har ingen som helst anledning att tycka så. Det har du fan inte. Du ställer in för att du vill vara pigg när vi ses medan jag knappt känner ett enda dugg. Jag så mår illa av mig själv. Jag vill bara vara den jag en gång var. Det enda jag vill är att få tillgång till den som jag är egentligen, om man nu ens kan prata i sådana termer. Min gamla verklighetsuppfattning och mina gamla, riktiga känslor. Det ska inte gå att känna så här. Det ska gå att förändras så här.

Om jag hade ett dödspiller eller en spruta med något dödligt just nu skulle jag inte tveka. Eller, det skulle jag säkert. Men hur som helst har jag verkligen ingen som helst lust att leva längre. Allt är över. Jag vill inte mer. När jag tänker på döden tänker jag befrielse. (Jag får inte ens skuldkänslor för familjen när jag tänker på det. Känner inte ens sorg som förut. Det om något borde vara bevis på att jag verkligen skulle vara rätt att dö.). Men innan jag skulle ta that final decision skulle jag städa rummet och kasta bort sådant som ändå skulle slängas. Ingen ska behöva tvingas sortera mina gamla grejer när det är jag som har tagit det oerhört egoistiska beslutet av dö. Mina dagböcker skulle jag slänga. Arvepengarna på banken skulle väl mina syskon få dela på, antar jag. Jag skulle behöva skriva ett avskedsbrev, men jag vet inte ens om jag skulle klara av att skriva något när till och med "jag älskar er" skulle kännas mer eller mindre fejk. För ett år när jag snuddade vid tankar på självmord, familjen och avskedsbrev brukade jag gråta eller i alla fall känna sorg. Men nu, ingenting.

Min hjärna skulle jag donera till forskningen. Forskare, hitta något fel på den, snälla, så att ingen annan person ska behöva gå igenom det jag har gjort.

Jag brukar tänka att jag trots allt blev tjugo år. Tjugo år blev jag. Sedan började en mardröm, som blev hemskare och hemskare för varje år. Jag vill att ni, familjen (inte för att någon av dem vet att jag har den här bloggen, men), ska komma ihåg mig för den jag var 2008 och innan. Då jag var JAG. Jag vill inte att ni ska komma ihåg mig som den personen som jag är nu. Jag skäms av bara tanken på att ni skulle sörja den som jag är nu. Ni kan ju inte sörja någon som inte ens kände någon riktig kärlek tillbaks till er. Det blir så himla fel. Sörj den jag var när jag tjugo, för då var jag i alla fall fortfarande jag. Eran Matilda.