Jag fortsätter att tänka på det. Varför du hörde av dig. Eller, varför du hade lust att träffa mig, alltså på riktigt varför, kommer jag ju aldrig att få veta. Jag orkar inte ens tänka på det. Det jag tänker på numera är att jag önskar att du aldrig hade hört av dig. Det var ju verkligen bland det sämsta som skulle kunnat hända. Det var ju det. Vilken annan person som helst skulle kunna ha facebookat mig och frågat om en öl, vem som helst, och det hade ändå känts lättare. Men nu var det du som skrev. Jag önskar att du inte hade gjort det. Jag är medveten om att det säkert låter både korkat och kanske lite elakt att säga så, men det är ju så jag känner. Om du aldrig hade hört av dig skulle jag slippa den här plågsamma känslan av..ja, jag vet inte. Jag kan inte ens formulera det.

Jag hade lagt ned mitt liv totalt. Ångesten från i vintras hade klingat av men istället ersatts av en kanske ännu värre känsolöshet. Jag konstaterade att mitt liv inte var värt att leva, precis som förut, men jag kunde varken känna någon direkt sorg eller ångest längre. Bara stilla och känslolöst: jag vill verkligen inte leva längre. Ett väldigt märkligt sinnestillstånd. Likgiltig till livet och mig själv. Likgiltig till min egen likgiltighet, fast ändå inte. Men jag ville bara sova; fly till det befriande icke-medvetandet. Helst mer än sova. Det vill jag fortfarande.

Men så hörde du av dig. Och plötsligt påmindes jag om livet därute, det som jag hade lyckats förtränga så länge. Påmindes om allt jag har missat och allt jag kommer att missa. Hur hade mitt liv varit nu om jag aldrig hade börjat känna overklighetkänslor? Hur hade det utvecklat sig under de här snart fyra åren? Och vad skulle ha kunna ha hänt mellan oss om vi hade träffats, och jag hade känt mig normal? Frågorna låter så ja, triviala när man ser dem skrivna. Men det är ju inte så det känns när tänker på dem.
Du rörde upp någonting hos mig som inte vill lägga sig. Jag som bara ville lägga mig ner och sova. Omfamnas av det tanke- och känslomässiga vakuumet och bara försvinna. Men att du hörde av dig fick det att börja gnaga i mig. Nu kan jag inte få det att sluta. Jag tror inte att någonting skulle bli bättre av att jag tvingade mig själv att träffa dig. Jag vill ju inte träffa dig. Inte så här. Gnagandet handlar snarare om att jag inte kan låta bli att tänka på hur saker och ting skulle kunna vara, och bli, om jag bara kände mig normal.

Du är ju den häftigaste människa jag har mött. Visserligen kan jag inte känna de känslorna längre, för dels var det ju längesen vi träffades och så, men jag vet att det jag kände var intensivt. Inte för att det spelar någon roll nu, eftersom jag ändå inte kan träffa dig, men ibland undrar jag om du har någon aning om hur stor roll du spelar för mig. Jag menar, du har ju ändå frågat om vi ska träffas. Och är med all säkerhet lika medveten som jag om att vi trots allt har en historia tillsammans. För tre och ett halvt år sedan när vi båda var jättefulla hånglade vi på en fest. Det var inte ens särskilt lyckat. Dessutom hade du flickvän. Ingen stor grej utifrån sett, men jag tycker ändå att det är högst relevant för sammanhanget. Efter den händelsen gjorde jag mitt bästa för att spela avslappnad och obrydd inför dig, men jag vet att jag inte lyckades. Du vet att du berör mig. Därför hoppas jag att den där frågan om ölen verkligen var väl avvägd. Att du frågade för att du faktiskt hade några slags känslor för mig, och inte för att du minns mig som en tjej som kan ge dig en tillfällig egokick innan du ger dig in i nästa seriösa förhållande. Vi var ju inte ens kompisar, för guds skull. Jag vet inte hur lätt du tar på livet. Hur lätt du tar på ölhäng med en före detta arbetskamrat av kvinnligt kön som alltid var lite extra nervös och ofokuserad när du var i närheten. Jag vet bara att för mig skulle det vara blodigt allvar. Men inget av det där spelar ju någon roll nu. Inte alls. Men det är sådant jag kan gå och fundera över.

När jag tänker på dig nu blir jag illamående. Hela grejen är ju bara så sjuk, surrealistisk och oerhört tragisk. Och samtidigt kan jag inte ens direkt beröras. Mår bara lite illa, har ont i huvudet och vill sova. Jag har gett upp. Livet kommer ju inte att bli bättre.

Jag är sjukskriven nu. Depressiv episod, som det står i papprena till försäkringskassan. "Episod" klingar vilseledande positivt. Jag skulle så oerhört gärna vilja att det stämde.