Idag var jag hos psykologen Lars för tredje gången och jag kan inte beskriva hur obehagligt det är. Jag skäms så oerhört över mig själv. Min röst är hes, monoton och frånvarande. Jag pratar på som en robot eller någon som läser innantill. Meningarna hasplar jag fram stötvis, jag har svårt för att hitta orden och i huvudet är det bara vakuum. När han frågar allvarliga frågor eller säger något i stil med "det låter jättejobbigt" ler jag automatiskt fastän jag inte vill. Ett sinnessjukt, tvångsmässigt leende istället för..ja, för vad? Varför ler jag när vi pratar om hur dåligt jag mår? Hur känslostörd får man vara? Det är ett bra exempel på hur lite kontakt jag faktiskt har med mig själv och med mina egna känslor. Hur i helvete kan man sitta och le, visserligen glädjelöst men ändå, när man är hos psykologen för att man har gett upp sitt liv och är trött på att leva? Varken mina beteenden eller känslor är särskilt logiska längre. Sådana här störda grejer som jag märker hos mig själv gör att jag bara föraktar mig själv mer och mer.

Jag undrar verkligen hur konstig jag verkar när jag sitter där på snurrfåtöljen mittemot honom. Det känns som om han tycker att jag är fullkomligt sjuk i huvudet. Det måste han tycka. Jag förstår ju knappt själv vad jag säger, och när vi har sagt hejdå och jag går ut från hans rum kommer jag knappt ihåg vad som har hänt. Och hela tiden kommer det där konstiga leendet fram. Så jävla cp. Jag önskar att han kunde inse att för bara tre och ett halvt år sedan så var jag fullkomligt normal. Det känns inte som om någon som möter mig nu ens kan föreställa sig hur normal jag faktiskt var, då. Då när jag varken behövde ifrågasätta min verklighetsuppfattning, min hjärnverksamhet eller mina känslor. Jag kanske inte alltid tyckte om vem jag var, men jag var i alla fall jag, och det var inget som kändes öppet för diskussion.

Jag har tid hos Lars nästa måndag men jag fasar redan för att gå. Jag vill inte göra bort mig själv med mina sinnessjuka leenden som vi dessutom har diskuterat. Jag sa till honom att jag inte log frivilligt och att jag inte visste varför jag gjorde det. Han sa att han uppfattade det som någon slags försvarsmekanism.

Varför kan jag inte prata om och erkänna mina hemska problem utan att le sådär? För att jag skäms så mycket över att det låter så sjukt? Kanske för att jag har pratat om mina symtom och problem så ofta och med så många att jag inte längre är förmögen att känna hopp om att bli bättre? Att jag har gett upp nu, och att det är därför jag ler? Men jag fattar fortfarande inte. Varför i helvete ler jag när det mest adekvata känslouttrycket vore att gråta tjugofyra timmar om dygnet?

Jag förstår att med det här inlägget om sinnessjuka leenden och så vidare så verkar jag mer psykiskt sjuk än någonsin. Ja. Orkar inte. Vem försöker jag egentligen lura?