Imorgon ska jag börja i en grupp. Gruppen består av cirka tio sjukskrivna människor som under insyn av två arbetsterapeuter sitter i ett rum och gör olika saker som ska försöka likna arbetsuppgifter. För att undersöka hur man fungerar i en arbetsliknande miljö. För att så att säga värdera sin arbetsförmåga. Ett första steg mot att komma in, eller tillbaks, i en sysselsättning.

Jag har aldrig träffat gruppdeltagarna, men jag har varit på två förberedande möten med de två gråhåriga, vänliga terapeutkvinnorna som håller i verksamheten. De behandlar mig som om jag vore skör som en liten fågelunge. Men jag känner mig ju inte skör. Mitt dåliga mående är ju som sagt inte av den sköra och känslosvallande typen. Jag känner mig ju mest bara, likgiltig, känslokall och efterbliven. Så att bli bemött med sådan hänsyn och känslighet som terapeuterna visar mig gör mig nästan illa till mods. För det känns ju som om mina problem är av en kaliber som inte gör mig förtjänt av någon hjälp. Jag menar, hur kan jag förtjäna någon annans uppmärksamhet eller omtanke när jag själv är en så osympatisk människa? Det går ju bara inte ihop. I alla fall inte i mitt huvud.

I den här arbetsgruppen tillverkar man små tygklädda lådor. Man kan också välja att sy någonting på symaskin eller arbeta i något dataprogram på en av de två stationära datorerna. Ja, ni hör ju. Det verkar ju inte vara världens mest avancerade uppgifter. Förlåt, men jag tvivlar inte på att jag klarar av att tillverka en liten låda. ("Det tror jag inte på förrän jag ser det", skämtade psykolog-Lars när jag sa det till honom. Jag gillar honom.). Men det blir säkert bra, det här. Om inte annat en ny erfarenhet.