Over and done with

Jaha. Jag trodde verkligen att vi, han och jag, skulle träffas nu i helgen. Det var ju så det var sagt. Men det verkar inte bli så. En av hans morföräldrar fyllde år och det skulle firas lite. Och bio med familjen efter det. Han frågade om det gick bra att skjuta på vårat möte lite. Jag antar att det betyder att vi inte kommer kunna träffas den här helgen.

Jag hatar att känna så här. Att jag känner mig lite bitter och irriterad på hela grejen. Och på honom. Jag vill inte vara en sådan människa. Verkligen inte. 

Som sagt har jag aldrig sett fram emot vårt möte. Sorgligt men sant. Men ändå känner jag att jag måste - vill - träffa honom. Det är något som måste ske helt enkelt. Jag tror att det blir bäst så, att vi träffas. Men jag har ingen lust att vänta mer. Det här är ingen väntan som för något gott med sig. Våra meddelanden till varandra känns mer och mer urholkade. Jag vet inte varför, men det känns så. Tonen i hans "kram" i slutet av varje meddelande har gått från angeläget till pliktskyldigt. I alla fall från mitt perspektiv. Men jag kan ju inte veta. Men ändå. Som om vårt intresse för varandra (eller snarare hans intresse) sakta har tynat bort, innan vi ens har träffats. Fattar ingenting. 

Men..bio med familjen? Som en nyuppkommen anledning till att han inte kan träffa mig. Fan, jag vill inte vara så här bitter. Men det känns så konstigt bara. Om det handlade om någon kille som jag hade lust att träffa skulle jag inte tveka en sekund att skippa en biokväll med familjen. Med det menar jag inte att jag tycker att han har anledning att vilja träffa mig, för det tycker jag inte. Men jag kan tyvärr inte tolka honom på något annat sätt än att hans intresse för mig har börjat svalna. Och även om jag som sagt inte ens vet vad jag känner för honom så är det ju aldrig kul att bli bortvald.

I meddelandet frågar han hur det är annars med mig. Den frågan är för övrigt bara konstig för mig numera. Hur det är? Ja, som vanligt. Som det alltid är. Det är ju inte som att det går upp och ner, mitt mående. Som det gör hos vanliga människor. Jag är lika borta, känslolös, likgiltig, efterbliven, osympatisk, cp och äcklig som jag alltid är. Mitt inre är fångat i en mardrömslik stiltje och vattenytan har knappt krusats på snart ett år. 

Så, vad händer nu då? Ja, jag antar - eller snarare vet - att jag kommer skicka tillbaks ett hjärndött meddelande där jag  skriver att det är "okej" och att vi får träffas någon annan gång. När det passar honom. Och därefter kommer den där väntan igen, på att han ska skriva någon dag som passar. Återigen.