Den här veckan alltså. Helt crazy. Har just avslutat ännu en gråtsession här för mig själv i soffan. Det har ju som nämnt varit ganska många sådana sessions den här veckan. Fan alltså. För något år sedan när jag pratade med min dåvarande psykolog och lite hastigt råkade nämna ordet deprimerad och mig själv i samma mening fick jag det klargjort för mig att han, psykologen, han hade minsann sett deprimerade människor, och sådana grät faktiskt hela tiden. Okej, Gunnar (som psykologen hette). Jag visste inte att skalan i olycklighet mättes i mängden tårar som man grät, men tack för upplysningen. Hur som helst så är jag säkerligen deprimerad nu i alla fall, så mycket som jag gråter.

Och mitt i alltihopa så hatar jag dumma, dumma, dumma dig, du i klassen, som får mig att bli så himla uppmärksam på att jag inte duger. Du har inte gjort något dumt. Inget alls faktiskt. Vi har ju i princip aldrig pratat med varandra. Men jag råkar tycka att du är lite intressant. Din tysthet och tillbakadragenhet å ena sidan, men ändå att du alltid frågar grejer på föreläsningarna samtidigt som du verkar inneha ett sådant jävla lugn. Ingen ängslighet eller bekräftelsesökande så långt som ögat når. (Hur fungerar sådana människor egentligen by the way? Snälla, lär mig hur jag gör mig av med de där både jobbiga och sjukt oattraktiva egenskaperna. Please.). I jämförelse med dig är jag ingenting. Ingenting. Jag hatar dig. Jag är inte kär i dig eller något sådant, har ju knappt pratat med dig, men det är uppenbart att jag aldrig skulle duga. Därför tycker jag mig ha den självklara rätten att hata dig.