Jag har inte gråtit när någon av mina mor- och farföräldrar har dött. Men jag gråter när familjens kanin avlivas. Som fan. Hur störd är man inte då? Jag åkte ju in med honom, kaninen - Elvis - förra fredagen (ja, precis en vecka sedan nu), och trots att han var förhållandevis pigg och åt och så vidare fick han avlivas där och då eftersom han bara skulle bli sämre. Jag kan inte direkt säga att jag hade något nära förhållande till Elvis, han är trots allt bara en kanin, men från att jag hade gett veterinären klartecken till att ta bort honom satt jag och blinkade bort tårarna och försökte hålla tillbaks snyftningarna med varierande resultat. Rösten var allt annat än stabil. Och jag som trodde att jag skulle vara så cool och känslokall, men tydligen inte. När jag kommit ut från veterinärbyggnaden (med en tom liten transportbur i handen) var jag fortfarande tvungen att kämpa mot gråten. Ögonen fylldes ideligen med tårar som jag fick blinka bort, bröstet översköljdes regelbundet med sorgilningar. Jag tror inte ens att jag grät över Elvis (kaninens) död längre, utan över livets ondska i allmänhet.
Och sedan dess, sedan förra fredagen, har det fortsatt. Kanske öppnade Elvis avlivning en port djupt någonstans inom mig, som än så länge inte verkar gå att stänga. Den senaste veckan har jag gråtit för minsta lilla. Jag har tittat mot det håll hans bur brukade stå och översköljts av sorg. Ungefär 4 procents sorg på grund av hans avlivning, 96 % sorg över mitt eget liv. Plötsligt så verkar det som om mitt liv och min verklighet har hunnit ifatt mina känslor. Förut var jag ju förhållandevis likgiltig och känslomässigt avdomnad, även om jag varje dag konstaterade att livet var olidligt och att jag inte ville leva längre. Jag förundrades över att jag inte grät konstant, för det borde jag rimligtvis ju göra, med tanke på hur allt var (och är). Nu överensstämmer plötsligt min sinnesstämning med mitt liv. De senaste tre dagarna har jag dessutom känt en oerhört starkt olust- och ångestkänsla i bröstet, ungefär som när man är så orolig för någon att det känns fysiskt. Och det är inte någon sådan där sorgkänsla som försvinner när man tänker eller gör något annat, utan det är en fysisk, rastlös känsla av total olust. Olidlig, tärande. Jag har aldrig varit med om liknande.
Det enda jag har velat göra är att vara när min familj, allra helst mamma. Ligga i fosterställning intill henne och bara vara, helst med kroppskontakt. Då har olustkänslan lindrats lite, lite. Mitt pratande har jag försökt begränsa av rädsla för att allt bara ska brista och jag ska börja storgråta. Jag har ju konstant gråten i halsen. Men idag är det bättre. Lite bättre. Men även om jag har gråtit några gånger idag också och olusten fortfarande gnager i magen så är gränsen till tårar och nästintill panik inte riktigt lika tunn som igår och i förrgår.
Och så har jag sovit väldigt dåligt i mer än två veckor nu. Jag antar att det inte direkt påverkar humöret positivt.
Nu har ju skrivit lite (eller rättare sagt väldigt mycket) om hur hemskt och olidligt jag tycker att mitt liv och min tillvaro är. Dels i det här inlägget, men också i majoriteten av mina andra inlägg. Om jag själv hade suttit och läst det här på någon blogg hade jag verkligen tänkt att men hallå, VAD är hennes problem egentligen? En lite mer konkret beskrivning av sjukdomsbilden tack? Och jag håller med, cliffhangers är aldrig kul. Och visst skulle jag ju kunna berätta om vad för slags problem det är som gör att jag i princip inte tycker att mitt liv är värt att leva. Men det skulle kännas som att sitta och prata om sin elallergi eller om att man kan få kontakt med andar. Inte för någon av de där grejerna stämmer på mig, men mitt problem ligger på ungefär samma nivå. Det finns ingen officiell diagnos (dock en uppsjö av trådar och till och med ett hjälpforum på internet) och de medicinska undersökningar jag gjort har inte visat på något fel. Jag pratar inte med någon om det, inte ens med min familj. Jag har ingen lust att brodera ut mig i detaljer (det låter ju så himla sjukt), men jag kan i alla fall säga att det handlar om (subjektiva) kognitiva problem och perceptionssvårigheter som gör att jag upplever tillvaron konstant overklig. Jag känner mig mentalt frånkopplad och som om ingenting händer “på riktigt”. Hela tiden. Det förstör mitt liv. Det hindrar mig från att leva.
Jag hoppas inte att någon tänker att “gud vilket psycho” nu, eller fördömer mig som någon galning. Det enda jag vill är ju att vara normal. Eller nej, det var fel, det enda jag vill är att uppleva verkligheten normalt. Som jag gjorde förut. Innerst inne tror och hoppas jag att jag har mitt gamla vanliga jag kvar. Det är bara att någon har slängt en vår filt över mitt huvud och en suddig glasruta framför mina ögon som hindrar mig från att uppleva tillvaron klart.
Hur som helst. Det är i alla fall mitt problem och min stora hemlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar