Jag känner ofta dåligt samvete för hur jag är som person. Ständigt låg, tystlåten, sjukt ospontan, nervös. Och så vidare, och så vidare. Jag skämtar väldigt sällan. Den mentala energin som krävs för det finns helt enkelt inte. Ibland funderar jag på om jag kanske har tappat humorn helt och hållet och blivit en sådan där läskig humorlös människa som inte uppskattar humor alls. Vem vet. Sen finns det ju människor som skrattar åt allt och är nästintill sjukligt lättroade. Jag skulle inte ens säga att sådana personer har riktig humor. Man kan ju inte tycka att ALLT är roligt. Eller så skrattar de bara för att vara trevliga. Och det är väl snällt.
Vad nu än humor är så tycker jag att jag i alla fall brukade ha humor, förut. Det låter konstigt att prata om, men man märker ju när folk uppskattar en, och man märker när man får en bra känsla i magen av samförstånd och bekräftelse. Jag var ganska nöjd med min humor. Ibland var den nog ganska underfundig och smart, om man nu ska analysera. Hur som helst känns det inte som om jag har kvar något av det där nu. En grundförutsättning för att skämta är ju i alla fall att man ska känna sig någorlunda trygg och tillfreds med den sociala situationen man är i. Och det händer ju som bekant inte längre. Med familjen är det likadant. Känner mig ständigt låg och har för mycket overklighetskänslor för att ens komma på tanken att skämta. Jag vet inte ens vad jag skulle skämta om. Hur kommer man på skämt anyway? Men det är ju det man inte gör. Grejen är ju att de kommer naturligt, skämten. Min humor, som visserligen var rätt lågmäld men ändå, var typ det enda bra saken jag hade. Nu är den borta och utan humor är man ju ett tomt skal per definition. Eller något.
Nu ska jag gå och handla ingredienser till lussebullarna som jag har bestämt mig för att baka ikväll. Kanske borde lägga ner den där obehagliga tanken på mig själv som ett tomt skal. Men humorlösa människor är ju inte riktigt människor. De är ju inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar