Varför?

Jag måste bara skriva av mig någonstans. Det här får inte plats i mitt eget huvud. För några minuter sedan när jag loggade in på facebook, som jag för övrigt hatar men ändå inte riktigt kan hålla mig ifrån, såg jag att jag hade fått ett medddelande. Jag brukar få facebookmeddelanden väldigt sällan, och när det väl händer är det i princip alltid utskick från grupper eller eventinbjudningar från folk man inte träffat på minst fyra år.

Men det här meddelandet var inte någon random eventinbjudan.

Det här meddelandet kom från en gammal jobbarkompis från tiden då jag jobbade i en viss mataffär med ett namn på tre bokstäver. Jag jobbade där mellan 2008 och 2010; deltid när jag pluggade och heltid när jag inte pluggade. Den här jobbarkompisen är en han. Och alldeles, alldeles underbar. Jag kan inte säga att jag vet vad kärlek är, men honom var jag nog kär i, och om jag inte var det så var det i alla fall någon väldigt närbesläktad känsla. Nu är det så länge sedan att jag inte riktigt kan återkalla känslorna jag kände då, men nu när jag fick meddelandet ökade i alla fall pulsen rejält. Länge var han färgklicken i min trista vardag enbart genom sin närvaro, och i min dagbok står det nog ganska många rader om just honom. Inte för att vi var särskilt tighta eller nära kompisar eller något. Jag beundrade honom på minst några meters avstånd.

I meddelandet, som var kort, skrev han att han hade tänkt på mig nyligen och att han undrade vad jag gjorde och hur jag mådde.

Sådant här gör mig så förvirrad. Och trött. Jag tror verkligen inte att han menar något annat än det han skriver, det är klart han inte gör. Han är ju sån, det vill säga en genuint genomtrevlig och genomfin person som mycket väl skulle kunna komma att tänka på någon gammal bekant och slänga iväg ett spontant meddelande. Men ändå. Jag orkar inte med det. Inte nu. Det skulle ha varit mer okej om jag hade mått någorlunda bra. Men att en jävla kille som man varit kär i hör av sig och är nyfiken på hur ens liv har utvecklat sig när sanningen är att man har självmordstankar varje dag och har gett upp livet totalt.. Jag vet inte. Det blir så jävla fel på något sätt. Så jävla fel.

"Varför tänkte han på mig nyligen? Vad tänkte han då? Vem är jag för honom? Varför undrar han hur jag mår?". Jag orkar inte tänka de där oifrånkomliga tankarna i det tillståndet jag är nu. De blir för tunga. Men samtidigt går det inte att låta bli.