Jag hatar att känna mig ful, men jag hatar ännu mer att känna mig snygg. Eller jag vet inte. Men som idag när jag för ovanlighetens var ute och åt på restaurang och således hade sminkat mig och klätt mig i representabla kläder. När jag ser mig själv där i spegeln på restaurangtoaletten eller min reflektion i ett skyltfönster kan jag ju faktiskt konstatera att jag ser helt okej ut. Det stör mig, att jag ser så jävla normal ut. Som en helt vanlig tjugonågonting-tjej med mellanblont hår, svarta ballerinaskor, ribbade strumpbyxor, jeanskjol och rostfärgad tunika. Vem vet, någon skulle med lite god vilja kanske till och med kalla mig söt. Jag är verkligen inte snygg, men kontrasten mellan hur jag känner mig inuti och det jag ser i spegeln skapar ändå ett molande obehag. Jag hatar att påminnas om att min bästa tid antagligen borde vara nu.